Om sambandet mellan takåsar, Cameron Diaz och misshandel
- 3 min
Förra veckan var jag alltså i Paris. Jag bodde där hösten 2004 och har åkt tillbaka ite då och då sedan dess, men nu har det gått ett par år sen sist. Som vanligt var det fantastiskt. Kallt som fan, grått och ruggigt, mina dollar räckte ingenstans, det tog en kvart att få beställa i baren och man fick slåss mot ficktjuvsbarn flera gånger om dagen. Och ändå. Så fint.
Med tanke på ovanstående blev det mest att vi satt inne och drack rödvin och tittade ut över takåsarna. Klyscha, ja, men så var det. Och så pratade vi, mest om politik och kärlek. Diskuterade så att vinglas spilldes i soffor och vänskaper svajade.
Den politiska diskussionen behöver vi kanske inte fokusera så mycket på, ni vet ju typ vad jag sa och vad man kan tänka att andra svarade och så landade vi till slut i den här bilden som Micke la upp på fejan dagen efter att jag åkte.
(Han påstår att det inte var en pik men det tror jag inte på)
När det gäller kärlek tyckte jag däremot att vi kom fram till lite bra saker. Som att vi alla är något helt sanslöst påverkade av Hollywood. Man pratar ganska mycket om hur media får människor att må dåligt över sina kroppar, men ganska lite om vad det gör med vår övriga självbild. För är det något vi har fått veta sedan vi var små, förutom att man ska vara smal och snygg för att ens existera, så är det att kärlek mellan vuxna är romantisk, heterosexuell och VIKTIGAST AV ALLT.
Tänk på det klassiska upplägget av en mainstreamfilm, vilket genre som helst. Huvudpersonen har antagligen ett dåligt utgångsläge, men allt, från robotinvasioner till jobbförluster till psykisk psykdom botas av den romantiska kärleken. Alternativt kan utgångsläget vara fantastiskt, som i min tonårsfavorit Snygg, Sexig, Singel (vad är det för jävla titel?!) där huvudpersonerna tror att de har det toppen med grymma jobb, lägenheter, kompisar osv, men snart förstår att de hade de ju inte alls, för sen blev de KÄRA och då spelar inget annat någon roll. Vara kär = toppen. Allt annat = botten.
Jag fick en uppenbarelse om det här i somras nar jag hade en period av att vara så himla glad. Jag vaknade varje morgon pigg som en mört och nästan dansade till jobbet. Jag var så himla ledsen för alla andras skull, eftersom de inte fick vara jag, som ju hade världens bästa liv. Men sen kom jag på mig själv. Jag måste ha fel. För jag var ju inte kär. Inte ihop. Inte ens lite småförälskad. Och då kan man inte vara sådär glad. Då kan man vara helt okej, men man ska ändå känna att något fattas.
Nu kände jag inte alls så och det fick mig att tänka. Och känna mig en smula lurad. För att jag har blivit så matad med en viss bild av filmer och böcker och TV att jag går och letar efter något helt i onödan, istället för att vara glad att över det som är bra. Jag kan inte låta bli att undra vad det här spelar för roll för människor som stannar i destruktiva förhållanden alldeles för länge. För att man har lärt sig att det är bättre att vara kär än att vara frisk, stark och glad. Det är till och med värt att bli slagen eller gråta varenda kväll eller göra sexgrejer man inte vill göra. Allt är bättre än att inte vara kär. (Hollywood tar naturligtvis upp dåliga förhållanden också, men då är lösningen alltid – ett annat förhållande).
Det är inte sant. Man behöver inte en parrelation för att leva ett meningsfullt liv. Kärleken mellan två personer kan vara fantastisk, men den är inte per definition viktigare än familj, vänner, hälsa, planeten, fred eller rättvisa. Tänk vad mycket energi man skulle kunna frigöra om alla halvdassiga förhållanden bara avslutades så att vi kunde lägga tankekraft på annat.