Om bristen på håriga armhålor

När kvinnor syns offentligt får de väldigt ofta skit för sitt utseende. Det kan vara på internet, runt fikabordet, i TV-soffan, men kommenteras, det ska det. Framför allt om de gör något så vansinnigt som att vara lite överviktiga. Eller lite gamla. Eller, för att motverka ovanstående, har skönhetsopererat sig lite för mycket.

Jag har länge varit så himla glad för att jag befinner mig i en värld där det inte förekommer. När folk vill dänga till mig handlar det oftare om att jag är inkompetent, naiv, hatar män eller bara har jobb för att min pappa driver en reklambyrå. Men de säger inte att jag är ful. Det har länge varit en av de främsta anledningarna för mig att hålla mig till ganska så professionella ämnen. Att slippa de där helt meningslösa dissarna.

Men sen läste jag den här artikeln. Den heter något så dramatiskt som 5 Ways Modern Men Are Trained to Hate Women och är inte hela vägen briljant (tycker exempelvis att det är lite väl enkelt att säga att alla man tänker på sex hela tiden och förklara varenda beteende med det), men den sätter fingret på några intressanta saker. Som punkt nummer 4: We’re trained from birth to see you as decoration. Där listar artikelförfattaren några exempel på kända kvinnor som blir utseendedissade. Och hela min teori om professionelism faller i småbitar.

Om en domare i USAs högsta domstol recenseras baserat på utseende går ju ingen säker. Hon är inte på något satt i en utseendebransch (dit man ändå kan räkna artister, programledare osv, även om jag önskar att det var annorlunda). Jag har väldigt svårt att tro att hon någonsin uttalar sig i någon fråga som kan dra tankarna till skönhet.

Då kände jag mig så himla besviken, sviken, men också som en svikare. Är det i själva verket så, att enda anledningen till att folk inte säger att jag är äcklig och ser ut som en gorilla är att jag, just nu, inte ger dem så mycket att klaga på? Till skillnad från andra feministiska bloggare visar jag inte upp en hårig armhåla. Jag är 28 år och därför inte för gammal, och jag är inte överviktig. Är det så, att jag genom mitt utseende klarar mig undan skiten, men också går de där idioternas ärenden? Jag försöker inte medvetet bryta upp den idealiserade kvinnomallen, och bekräftar den därför?

Jag vet inte. Samtidigt kan jag tycka att det, som någon läsare nämde i en kommentar häromsistens, kan finnas en poäng i att inte se ut så som man förväntar sig att någon med mina åsikter ska? Att det kan göra att fler identifierar sig? Och om man ska vända på det, när folk som stör sig på mig INTE kan klaga på mitt utseende, tvingar man dem ju att klaga på mina åsikter istället. De måste gå steget längre än att skrika APA.

Svåra saker det här. Vad tycker ni?