Nu börjar det. Tyvärr.
- 1 min
Det gick väldigt mycket fortare än jag hade trott. Fortare än statistiken säger att det ska göra, tror jag? Det ska ju handla om barnledighet och deltidsarbete och olika prioriteringar. Man ska väl i alla fall hinna fylla 30 först. Men det är mindre än fem år sedan jag gick ut Handels och redan har nästan alla kvinnor/tjejer jag känner halkat efter killarna i karriären.
Vi gick samma utbildning och läste precis samma kurser med samma betyg. Vi hade samma kontakt med lärarna och fick samma första jobb och ingångslön. Vi jobbade lika många timmar med lika viktiga uppdrag och hade samma fritidsintressen. Men sen slutade det vara samma. Sen fick killarna VD på visitkortet och tjejerna marknadschef. Killarna blev Planningchef och tjejerna blev researcher. Killarna Senior Strategic Advisor och tjejerna projektledare.
Det säger sig självt att lönen sätts därefter. Jag och Sandra får finna oss i att bli tagna för juniorer och gång på gång förklara att jobben i vår mapp faktiskt är våra, att de gjordes på riktigt och att vi var ansvariga. Våra manliga kollegor får finna sig i att få ganska många tusenlappar i månaden mer betalt än vi.
Än så länge kan man bita ihop, dunka näven i bordet och tjata sig till rättvisa. Man måste bara använda en massa tid och energi som istället hade kunnat läggas på att göra bättre jobb. Men vad händer sen? Vad händer den dagen man blir på smällen? Vad händer den dagen det blir nedskärningar på byrån? Vad händer den dagen man blir så jävla förbannad att man helt enkelt ger upp?
Det undrar jag i mitt stilla sinne.