Några sparade minuter
- 2 min
- 14 kommentarer
Som en del i min konsumtionsfria period (som nu börjar gå mot sitt slut, bara tio dagar kvar så har jag gjort 3 månader!) slutade jag gå in i klädbutiker. Jag bestämde mig också för att sluta kolla i modetidningar. Det handlade i första hand om att inte skapa en massa onödig köpångest (om jag inte ser grejer jag vill ha vill jag ju inte ha dem), men det fick en fin bieffekt.
Jag blev nämligen medveten om precis hur mycket jag tänker på mitt utseende. Och nu menar jag inte tänker av typen vad ska jag ha på mig idag? eller jag undrar om mitt hår har blivit tillräckligt långt för fläta nu? utan på det destruktiva sättet. Jag tror att alla vet precis hur det känns, men det är en så självklar del av ens tankar att man inte ens reflekterar över det. För mig börjar det med ett hugg i magen och en ångestkänsla som bubblar upp genom bröstet. Sen spänner jag alla muskler i hela kroppen och börjar en liten diskussion med mig själv, där ena sidan hävdar att jag ser för jävlig ut och den andra säger skärp dig, spelar väl ingen roll, du är helt okej. Den där diskussionen pågår i några minuter tills något annat händer och jag glömmer bort den.
Det som har hänt sen jag slutade läsa modetidningar och dessutom i princip la ner att kolla på TV, är att den där känslan inte alls infinner sig lika ofta. När jag trots allt får den, oftast utlöst av något jag går förbi på stan, blir den därför mycket mer påtaglig, och jag inser att jag faktiskt reagerar rent fysiskt på alla perfekta, avklädda kroppar jag ser. Trots att det går emot allt jag tror på, och trots att jag är nästan 30 år, jämför jag mig, och naturligtvis vinner jag aldrig.
Vi kan vara överens om att det är HELT sjukt. Vi kan också vara överens om att det är mycket vanligt. Men det jag har insett nu är att jag faktiskt kan undvika det. Inte helt, men jag kan helt klart minimera problemet genom att undvika det som utlöser det. Genom att läsa tidningar om annat, böcker om annat, kolla på andra typer av TV-program, ersätts de där meningslösa tankarna med helt andra. Jag kan bli lika frustrerad, men snarare snarare över tillstånden i världen än över tillståndet för mina egna lår.
Jag kanske är korkad som inte har fattat det här förrän nu. Men om någon annan är i samma sits: prova att lägga ner, lägga bort och fokusera om. Det är värt varenda minut man kan ägna åt bättre saker.