Några ord om Apartheid
- 2 min
- 11 kommentarer
Lyssnade häromdagen på P3 Dokumentär om Nelson Mandela och Apartheid och blev allt på en gång. Förbannad, inspirerad, frustrerad, imponerad. Och så blev jag förbaskat stolt. Stolt över att höra Olof Palme och Ingvar Carlsson prata om Sveriges engagemang. Stolt över de svenska konsumentbojkotterna, fackföreningarnas solidaritetsaktioner, Sydafrikalagarna som hindrade svenska företag från att investera i och handla med regimen, och som stöddes av alla svenska riksdagspartier utom Moderaterna. Stolt över att komma från ett litet land som vägrade låta ekonomiska intressen gå före mänskliga rättigheter. Som kunde ställa sig upp i FN:s generalförsamling och säga att nu får det för tusan vara nog, man får inte behandla folk hur som helst även om det sker på andra sidan jorden. Som genom sina aktioner bidrog till att fälla en regim som verkade helt oresonlig.
Sveriges insatser gjorde att Mandela direkt efter frigivelsen från fängelset satte sig på ett plan till Stockholm. En av hans första presskonferenser hölls på Grand Hotel och ett av de första offentliga framträdandena i Globen. Förklaringen var, enligt Mandela själv, att ANC efter Apartheids fall hade många vänner. När det nu gick bra var alla med på tåget. Men innan, när det var svårt, var det färre som ställde upp. Sverige gjorde det. Sverige struntade i vad andra tyckte och gjorde det som var rätt.
Jag gick runt i några minuter och kände mig Sverigelycklig, trots att jag var typ fem år när allt det här hände och inte hade någon del i saken alls. Sen kom jag att tänka på något annat.
Apartheidlagarna i Sydafrika skiljde vita och svarta åt. De fick inte umgås, fick inte jobba eller studera ihop, fick inte ens använda samma ingång till offentliga byggnader. Svarta hade inte rösträtt och hade inte tillgång till utbildning. De få (som Mandela) som lyckades hitta luckor i systemet, förföljdes av moralpolisen, vid tiden en av världens mest effektiva, och fängslades. Många tvingades i exil.
Ta nu fem minuter och läs det här. Och fundera på det rimliga i det här citatet från Svenska ambassadens hemsida:
Handelsministern dr. Ewa Björling besökte Saudiarabien i mars och november 2008 samt i februari 2010. Utrikesministern Carl Bildt avlade besök i övergången januari/februari 2009 (…)
Saudiarabien är Sveriges nittonde största exportmarknad globalt och otvetydigt störst i Mellanöstern. Landet har klättrat starkt i exportstatistiken på senare år i och med att Sverige-bilden stärkts, besöksutbytet utvecklats och svenska företag fortsatt expandera. (…)
En ny tendens är att företag väljer att förlägga tillvekning i Saudiarabien. Trioplast och Outokumpu har under 2008 invigt anläggningar. Ytterligare en tendens är att konsumentföretag söker sig till den saudiska marknaden. IKEA finns på plats sedan 1983, men på senare år har H&M, Lindex och under 2010 Wayne’s Coffee sällat sig till de konsumentinriktade företagen.
Hur i helvete kan vi låta det här pågå?