Något att fundera på.
- 2 min
Förra veckan läste jag Malena Rydells recension av Ariana Huffingtons nya bok Thrive (DN Kultur 20014-04-30, finns tyvärr inte online). Det är en fenomenal sågning. Jag har inte läst boken, så det är svårt att veta om hon har rätt i att boken är ”som att höra någon skrika i kudden”. Det jag däremot blev fundersam över var att sågningen till största delen inte verkar gälla boken, utan Huffington som person. Eller representation, kanske man ska säga.
Rydell skriver också om Sheryl Sandbergs bok Lean In, nämligen att den är ”ett hån mot alla de amerikanska kvinnor som stressar mellan två tre olika låglönejobb för att försörja sina familjer.” Den boken har jag faktiskt läst. Flera gånger. Och jag kan inte på något sätt se vad i hela friden Malena Rydell menar.
Det är helt sant att Sandbergs och, misstänker jag, Huffingtons böcker inte handlar om arbetarklassen. De handlar om kvinnor som kommer från priviligierade bakgrunder, har gått på de bästa skolorna, som är drivna och har support. Och som ändå inte får till det. Som trots att allt är serverat springer på hinder efter hinder, problem efter problem, inte på grund av klass, utan på grund av kön. Ett tydligare synliggörande av patriarkatet går knappast att tänka sig. De här böckerna är inte ett hån mot arbetarklass eller fattiga; de är en bekräftelse. En bekräftelse av att vissa saker är inte upp till individen. Det handlar inte om vilja eller kompetens, utan om strukturer. Om inte ens en toppchef på Google kommer undan, hur ska vi då kunna tro att någon annan gör det?
Som forskare med experiment som huvudmetod är ”allt annat lika” det jag eftersträvar. Jag vill isolera olikheterna mellan olika grupper för att en gång för alla kunna säga att jo, det är logtypens färg, modellens kroppsstorlek eller parets sexuella läggning som gör skillnaden i resultat, inget annat. För mig är det exakt vad den här typen av litteratur bidrar med. Den visar att även om du är lika välutbildad, väluppfostrad, kapitalstark och vill lika mycket som en man kommer du som kvinna ändå inte att komma lika långt. Allt annat lika.
Det måste få finnas många historier om kvinnor, precis som det gör om män. Jag är så förbaskat trött på att kvinnor ständigt måste komma med brasklappar som ”jag vet att jag är priviligierad, men..”. Vad jag kan minnas har varken Lars Norén, Barack Obama, Richard Branson eller någon annan av de hundratusentals framgångsrika män som har berättat sin livshistoria blivit anklagade för att därmed ”håna” arbetarklassen, eller stå till svars för allt de inte skriver om. Frågan är varför vi så gärna ställer det kravet på kvinnor? Och vad det gör med andra kvinnors vilja att ta plats? Det är något att fundera på.