Något anknutet till gårdagens inlägg
- 2 min
- Kommentera
Jag är lång. Inte jättelång, men med ett par hyfsade klackar står jag någonstans vid 1.90 och svajar. Så har det varit sedan jag var tonåring och det är inget jag varken har uträttat eller kan göra något åt. Det bara ÄR.
Detta faktum får jag påpekat för mig då och då. Typ en gång om dagen. Det har blivit bättre sen jag flyttade, för i New York ser alla människor så olika ut att ingen riktigt orkar bry sig. I Sverige däremot gick det så långt att jag började skicka ut varningsmail på morgonen de dagar jag hade högklackat på jobbet, så att alla kunde häva ur sina åsikter om min längd gemensamt till frukost och vi sen kunde ägna oss åt viktigare saker.
Det är inget fel att vara lång och jag vet att de som påpekar att jag är det inte gör det för att vara taskiga. Ibland är det bara ett konstaterande, ibland är det menat som en komplimang. Men det spelar ingen roll, för det är sjukt tråkigt att prata om och det finns inget vettigt att säga tillbaka.
– Vad lång du är.
– Tack? Förlåt? Jag vet? Va, det visste jag inte?
Vad fasen ska man säga?
Jag fattar inte folk som har den här typen av tourettes kring andra människors utseende. Fattar de inte att de är den miljonte personen som säger samma sak? Fattar de inte att ALLA tänker det de just sa, men att folk bara tycker att det finns roligare saker att prata om än andras hårkvalitet eller skostorlek? Jag menar, jag faller ju ändå inom ramen för det rätt vanliga. Hur det måste vara för folk som verkligen är långa eller korta eller har stora ögon? Det måste vara skitjobbigt, är vad det måste vara.
Med det tycker jag att vi tar fredag och bestämmer oss för att den här helgen låter vi folk se ut som de gör utan att lägga oss i det. Jag kommer att ta mig an detta uppdrag i mina allra högsta klackar.
Här är jag och Sandra. Jag är 1.80, hon cirka 1.62. Så jäkla stor skillnad är det ändå inte.