Misskommunikation
- 3 min
Det händer ibland att jag får höra att jag är svår att prata med. Att folk tycker att jag är lite bitchig och svårtillgänglig, och framför allt, kall. Håller mig på min egen kant, framför allt när jag är med Sandra eller någon annan bra kompis. Det är så klart tråkigt att höra, men jag förstår vad de här människorna menar. Jag berättar inte så mycket om mig själv. Går jag på en mingeltillställning pratar jag bara med dem jag känner. Jag kramar inte folk mer än när jag hälsar och jag tar inte numret till personer jag precis har träffat. Och jag hör garanterat inte av mig och frågar om vi ska ses.
Men det är först på senare tid jag har förstått hur det här uppfattas. Nu är jag ju nästan 30 år och har flera intressanta jobb och fina vänner och bor i en grym stad. Jag är till och med, inom vissa kretsar, lite känd. Och då kan tystnad lätt uppfattas som otrevlighet. Som att jag tycker att jag är lite förmer, eller har något viktigare för mig.
Men grejen är att det stämmer inte alls. Jag var ju inte alltid så som jag är idag. Jag var väldigt länge ingen alls. Inte mobbad, inte populär. Bara ingen. Jag var 14 år och 1,80 lång och ganska spinkig med höga betyg. Jag var inte tuff och var livrädd för att göra fel. Jag ville så gärna vara poppis, men hade inte ett enda av de personlighetsdrag som krävdes. Istället spelade jag basket och hängde med någon av mina fyra kompisar och hoppades att högstadiet snart skulle ta slut. Jag minns hur min mamma sa en gång, när jag eller min bror var extra ledsna: Åh, ibland önskar jag att jag hade uppfostrat er till idioter. Och det är klart att det hade varit enklare just då. För att slippa tänka och känna så mycket av allt det jobbiga.
På gymnasiet träffade jag jättebra människor och började känna att saker föll på plats. Men sen kom Handels, och där passade jag ju inte alls. Föll tillbaka i ingenskap igen. Jag lovar att ingen som gick med mig på Handels de första två åren minns mig. Jag var inte med i några föreningar och om jag gick på festerna kände jag mig utanför. De sista två åren blev det plötsligt bättre. Jag kände mig hemma och hittade människor som funkade som jag. Jag började växa till mig intellektuellt och började inse att det inte var en nackdel att tänka. Att vara smart. Jag började tro att jag kunde skriva igen. Och tack vare det rullade jag relativt enkelt in i reklambranschen och trots att jag var (och fortfarande är) livrädd för det mesta, började jag förstå att det fanns vissa saker jag kunde. Och så länge jag fick prata om dem var allting lugnt.
Men så fort jag befinner mig i en situation där jag inte kan prata om jobb, där folk inte har sina självklara roller, är jag fortfarande bara den jag var från början. En ganska töntig och ganska rädd person som tänker att ingen vill prata med mig, de kommer bara att tycka att jag är tråkig. Så där jag tänker att folk ser en lång och mesig brud, ser de kanske istället en dryg kvasimediakändis som tror att hon är nåt. När jag i själva verket inte vill något hellre än att någon ska komma fram och säga hej.