Min trasiga engelska
- 3 min
- 21 kommentarer
Lejla Hastor skriver väldigt bra i Dagens Arena om det här med att prata perfekt svenska. Alltså inte bara grammatiskt, utan satsmelodiskt. Att man som person av icke-nordisk härkomst kan köpa sig lite tid och svängrum i diskrimineringsloppet om man snabbt som attan kan visa att man i alla fall låter svensk.
Jag tänkte jättemycket på det där när jag var i USA, eftersom jag då fick prova att befinna mig på andra sidan av språkstaketet. Jag pratar bra engelska, men jag är inte infödd amerikan. Med andra ord: jag bröt.
Fast, som Lejla säger, konceptet att bryta finns inte på engelska. Man pratar om att man har en accent. Det finns american accent (naturligtvis med tusen miljoner underkategorier som southern och midwestern), brittish accent (med lika många variationer), Irish, Spanish och naturligtvis Swedish. Ingen anklagade mig för att ha trasig engelska. Jag pratade bara med svensk dialekt som påverkade mitt uttal och ordval, precis som mina amerikanska kollegor pratade med sin dialekt. Vi gjorde oss förstådda, allt var okej. Vi gick vidare till viktigare saker. Det var otroligt skönt för mig som invandrare (ett ord som för övrigt inte heller används i USA. Där är man det man är, i mitt fall svensk, tills man blir amerikansk medborgare och sen är man amerikan). Att känna att jag inte var fel. Jag var bara en variation på temat.
Att vi i Sverige är så upptagna med svenskhet är kanske inte så konstigt. Vi har inte övat på det här med nationell identitet särskilt länge, om man jämför med immigrantländer som USA och Kanada eller kolonialstater som Frankrike och Storbritannien (inte för att de på något sätt är problemfria men ändå). Men precis som Kina kan komma snabbare fram i sin ekonomiska utveckling eftersom andra länder har gjort det innan, borde vi kunna lära oss av andra hur man blir en rimlig världsmedborgare.
Några förslag:
– Att vi slutar använda orden bruten och ren svenska. De är tydligt värdeladdade och säger att något är rent och fint och något är trasigt och fult. Låt oss prata om dialekter istället, det går ju utmärkt för skånska och dalmål så varför inte för polsksvenska och somaliamål också? Eller ett försvenskat accent om man gillar det mer.
– Att vi slutar oroa oss så himla mycket. När jag flyttade till USA fick jag frågan cirka tusen gånger men hur ska det gå att jobba på ENGELSKA? från oroliga svenskar. Trots att jag har gått både gymnasium och högskola på engelska, trots att jag har skrivit copy, och fucking böcker, på engelska när jag bodde i Sverige. Nej, min engelska är inte perfekt. Men den duger. Folk fattar. Precis som de allra flesta svenskars svenska. Och om den inte duger får man ta hjälp av någon infödd som korrläser. Och gå vidare till viktigare saker.
– Att vi slutar prata om svensk som en etnicitet. Det blir så himla rörigt när man kan vara svensk svensk och någon annan typ av svensk. Och det, precis som ordet bruten svenska, ger en tydlig signal om rätt och fel. Man gör det mycket enklare för sig om man bestämmer att svensk är en nationalitet, inte en etnicitet. I USA har man löst det, i de fall det är absolut nödvändigt att klassificera människor, genom att låta folk välja på kategorierna caucasian, african-american, hispanic, asian-american och other. Ingen kan vara bara american, för det är ett pass, en tillhörighet, som är överordnat hudfärger och dialekter. Vi kan kalla oss med beige hud precis vad vi vill, men kaukasier är väl lämpligt eftersom det redan används på andra ställen.
Visst, det är inte alltid lätt att ändra invanda mönster. Men ibland, om tillräckligt många vill, går det jättefort. Och eftersom språket är något vi använder varje dag är det ett bra ställe att börja på.
/Svensk kaukasier med stockholmsdialekt.