Min svenska hangup

När man flyttar utomlands vänjer man sig sakta med säkert av med en massa svenska grejer. När jag kom hem till jul förra året, efter att ha varit borta i tre månader, fullkomligen kastade jag mig över svenskt smågodis, herrgårdsost och DNs kulturdel. Jag skrev långa listor på grejer folk skulle ta med sig när de kom hit och hälsade på, som innehöll allt från t-shirts till mascara och Holiday dipmix. Nu, typ ett år senare, har jag hittat ersättningar för nästan allt det där. Det jag inte har ersatt har jag lärt mig att leva utan. Just nu känns det betydligt svårare att klara sig utan J. Crew och Starbucks än tunnbrödrulle.

Så när Maria kom hit för ett par veckor sedan stod en enda grej på listan. Det var tidningen Filter. För hur mycket The Atlantic och The Economist och New York Times jag än läser är Filter tamejtusan bäst. Varenda sida är intressant. När jag får ett nytt nummer pendlar jag mellan och att febrigt kasta mig över uppslagen och att slänga undan tidningen för att kunna andas. Lite som är vara nykär en gång varannan månad.

Minns ni när Filter lanserades och alla (inklusiva jag själv) trodde att det skulle gå åt pipan ganska omgående? Folk vill ju inte ha kvalité. Man pallar inte att läsa artiklar på 16 sidor och dessutom betala 70 spänn för det.

Jag är så himla glad att vi hade fel.