Min sämsta kroppsdel
- 2 min
Förra sommaren, eller om det var den innan, gick jag och Sandra ner mot festivalpalatset i Cannes och pratade om oviktiga saker. Av någon anledning frågade Sandra mig vilken del av min kropp som jag är mest missnöjd med. Jag fick lite panik. ”Mina ben” svarade jag, och jag såg att hon inte trodde på mig. Det gjorde hon rätt i, för det var inte sant. Sanningen var alldeles för pinsam för att kunna sägas, så jag drog till med det första jag kom att tänka på.
För faktum är att jag har ingen sämsta kroppsdel. Och som kvinna är det att bryta mot så många sociala spelregler att man blir alldeles snurrig. Man har ju lärt sig sedan man var liten att man ska vara missnöjd med sin kropp. Inte allmänt, utan specifikt. Tjejtidningarna berättar hur man blir av med sina komplex. De skriver långa listor på allt man kan ogilla: bröst, lår, rumpa, armar, fötter, näsa, fingrar. Kändisar går ut och erkänner och de minsann också har fuldagar och celluliter. Reklamkampanjer berättar att jag är fin som jag är. I samtal tjejer och kvinnor emellan analyseras den egna kroppen ner i sin minsta beståndsdel, medan de man pratar med enligt reglerna säger NEEEEEEJ, du är JÄTTESNYYYYYGG!
Allt det här förutsätter att man är missnöjd till att börja med. Det är något som är så självklart att det är helt omöjligt att tänka sig motsatsen. Att inte ställa upp på det är att paja samtalet, systerskapet, logiken. Även om man råkar vara Elsa Hosk och hur mycket man än har slitit för att hamna där, måste man ha ett till projekt. Något som kan bli bättre. Allra helst något att hata.
Nu borde jag skriva att jag såklart inte tycker att jag är så himla fantastisk. Jag har också dåliga dagar och sneda lilltår och flabbiga överarmar. Men det tanker jag inte göra. Jag tänker inte vara med i den leken. Om någon vill tycka att jag är oskön/osolidarisk/oförstående inför andras problem nu får de tycka det. För ingen tjänar på att jag tycker illa om mitt utseende, utom de företag som lovar att de ska rätta till det.