Metamfetamin och präktighet
- 2 min
Lyssnade häromdagen på Värvet-intervjun med Simon Gärdenfors och känner mig så himla kluven inför det han sa.
Simon är serietecknare och musiker. Han är också känd för att ha levt rätt hårt och knarkat en hel del. På frågan om hur han har fått ihop sitt liv ekonomiskt, hans grejer har ju en ganska smal publik, svarar han att han i stort sett har levt på bidrag och stipendier sedan han gick ut gymnasiet. ”Vi lever i ett bra land”, säger Simon.
Och här kommer kluvenheten in. En del av mig vill ropa JA! För det gör vi ju. Men landet är bra för att de flesta människor inte gör som Simon. De flesta människor sliter och betalar skatt för att sjuka/barn/gamla/föräldrar ska kunna klara sig. Inte för att en 20-nånting kille med akademikerbakgrund ska kunna teckna serier och ta metamfetamin.
Grejen är att i min drömvärld skulle Simons beteende (minus knarket) vara helt ok. Jag tror ju liksom på medborgarlön, jag tycker inte att vi ska jobba mer utan mindre, jag tycker att det är helt knäppt att vi har effektiviserat allt i vårt liv så mycket de senaste 100 åren och fortfarande jobbar 8 timmar eller mer om dagen (medan en massa människor inte får jobba alls, vilket gör att de känner sig värdelösa eftersom vi har hittat på att lönearbete = människovärde). Så jag har verkligen inget principiellt emot att någon väljer att leva snålt och ägna sig åt det de brinner för. Jag hyllar det. MEN tyvärr är ju inte jag statminister/diktator och så som vi demokratiskt har bestämt att samhället ska vara så ska man inte göra som Simon. I alla fall inte helt oreflekterat. Det är inte meningen att en ung, frisk människa inte ska bidra till det gemensamma.
Så där svajar jag mellan att vilja ge människan en high five eller en örfil. Det som får mig att nog välja det senare är när Kristoffer Triumf börjar prata om ansvar. Har man inte ett ansvar gentemot yngre att inte prata om knark, inte liksom sanktionera det även om man själv ägnar sig åt det? Det tycker inte Simon. Man kan inte hålla på och ta ansvar för alla hela tiden. Det är inte så farligt om folk knarkar lite. Och framförallt blir man så himla präktig om man tänker på vad man säger och gör utifrån ett förebildsperspektiv. Och precis där tänker jag att Simon nog inte i första hand är en passionerad person, utan en ganska bortskämd människa som låter undersköterskor och städare försörja honom medan han jobbar på att inte verka så präktig. Det är synd, för man gillar ju hans grejer.