Men hur vill ni ha det då?
- 6 min
När jag pratar med killar jag känner om raggning (eller vad man ska kalla slumpmässiga interaktioner mellan människor med någon slags romantisk/sexuell intention) brukar det snabbt bli tydligt att våra upplevelser av det är olika. Väsensskilda, skulle en till och med kunna säga. Även som het (hetero) kille går det ofta att räkna upp tillfällena en främmande kvinna har tagit kontakt på ena handens fingrar. För en tjej tar de där fingrarna slut långt innan en har kommit i puberteten.
Jag tror att det är därför det så ofta blir missförstånd när vi försöker prata om det här ämnet, för vi förstår helt enkelt inte varandra. Det slog mig när jag läste det här inlägget om att tjejer ofta ser ”jag har pojkvän” som det bästa svaret när en ointressant kille närmar sig, och hur problematiskt det är. Att många män ser en icke-närvarande annan man som ett mer legitimt skäl för att dra sig undan, än att människan framför en säger att hon inte är intresserad. Läs inlägget, det är toppen.
Det slog mig också att jag sällan har förklarat för killar i min närhet exakt varför jag inte uppskattar när främmande män kommer fram till mig i olika sammanhang, så jag tänkte göra det nu. Låt oss ta två exempel från mitt eget liv den senaste veckan. Det första var en man på tunnelbanan som mitt i morgonrusningen stannade, kollade in mig och sa hej snygging. Det andra var när jag och en (tjej-)kompis satt på en bar och killarna vid bordet bredvid oss la sig i vårt samtal på olika sätt för att inleda en konversation. Två helt vanliga situationer som, som sagt, de flesta kvinnor är väl bekanta med.
Det första, och enklaste, problemet är avbrottet. När jag åker tunnelbana kanske jag lyssnar på en pod, läser en bok eller funderar på en föreläsning jag precis ska hålla. När jag sitter med min kompis är vi inne i ett intressant samtal om, säg, den politiska situationen i Ryssland eller hennes gulliga katt. I inget av fallen vill jag bli avbruten i det jag håller på med av en person jag inte känner. Det vore inte ett problem om det hände fem gånger under en livstid, men när det händer nästan varje dag blir det ett riktigt störmoment i livet. Jag kan inte utgå ifrån att jag får göra som jag vill, utan måste räkna med andra människor som sätter sina behov före mina. Det är störigt.
Det andra problemet är lite mer komplicerat, och handlar om objektifiering och min roll som kvinna. Jag har hela mitt liv blivit tillsagd (av media, kompisar, vuxenvärlden) att det är viktigt för mig att behaga andra människor, framför allt med mitt utseende. Det är därför många tjejer spontant ler och säger tack när en främling säger nåt poetiskt i stil med ”snygg rumpa du har”. Det går på reflex. Nån gillar mig! Jag är värd nåt! Men ju äldre jag blir och ju fler gånger de där ”komplimangerna” sägs, så inser jag att det inte handlar om mig. Personen ifråga uppskattar inte mig, utan vad jag gör för honom. Hans liv blir lite bättre och härligare för att jag går runt här och har en rumpa. Men det är ju inte därför jag finns, eller skrattar, eller klär mig på ett visst sätt. De här eviga avbrotten påminner mig om att många runt omkring mig använder mig på det sättet. Det är störigt.
Det tredje problemet är också enkelt, men desto sorgligare. Som tjej har jag också blivit uppfostrad till att vara försiktig. Det finns massor av män där ute som vill mig illa, och jag är hela tiden på min vakt för att se till att inget händer mig. Med det i bakhuvudet blir inte en främmande man på tunnelbanan en trevlig människa som vill muntra upp min dag, även om det var hans intention. Jag måste nämligen blixtsnabbt avgöra om han är farlig. Vad sa han? Hur sa han det? Finns det folk omkring mig, kommer de hjälpa mig om det behövs? Den där föreläsningen jag gick och förberedde i huvudet är plötsligt väldigt långt borta. Det är störigt.
Alltså: Det som för männen i de här situationerna inte är en stor grej alls, blir för mig ett avbrott som sätter igång känslor från irritation och stress till rädsla. De gör mitt liv sämre, inte bättre. Nu brukar två vanliga frågor ställas.
1. Men herregud, får man inte ens ge folk komplimanger nu?!
Jo, naturligtvis. För det första har mitt obehag inget att göra med vad andra ”får” göra. Du har diverse grundlagsskyddade rättigheter som gör att du får säga i princip vad som helst, oavsett vad jag tycker om det. Men om vi nu menar ”får” som i vad jag skulle uppskatta, så är också svaret jo naturligtvis. Jag tycker att du ska vräka komplimanger över folk i din närhet. Din partner eller en person du har vibb med blir säkert överlycklig om du visar med ord eller på annat sätt att du tycker att hen är het. Du kanske till och med kan sträcka dig till att berömma sånt som inte har med din sexuella tillfredsställelse att göra? Beröm brorsan för hans matlagning, kollegan för hennes grymma presentation, mamma för att hon alltid ställer upp. Det brukar leda till bra stämning på alla sätt och jag, precis som du antar jag, blir varken stressad eller rädd när folk jag känner säger snälla saker till mig.
2. Jaha, men hur vill ni (heterotjejer) ha det då?
Det finns nästan 7 miljarder människor på jorden varav drygt hälften är kvinnor och ungefär 90% av dem hetero. För mig att uttala mig om vad 3 200 000 000 människor gillar är naturligtvis svårt. Men ett bra tips är att vanliga mänskliga sociala koder, trot eller ej, även gäller för kvinnor. En person som tittar ner i en bok brukar vilja läsa den boken. En person som tittar fokuserat på den hen pratar med, kanske lägger huvudet engagerat på sne eller viftar med armarna brukar vara inne i ett intressant samtal. En person som däremot står med kroppen halvt bortvänd från sitt sällskap och flackar med blicken brukar vara intresserad av andra människor i lokalen. Om hen kollar på dig och ser glad ut kan du vara nästan helt säker på att hen kan tänka sig en interaktion av något slag.
Eller så kan man använda den här enkla tumregeln: Skulle du vilja att någon kille gjorde så här mot din tjej/fru eller lillasyster? Om ja: gör. Om nej: låt bli.
Se där. Ett litet steg mot en bättre värld.