Men det får man väl inte säga i det här landet: uppföljningen
- 2 min
- 2 kommentarer
När jag häromdagen skrev om uttrycket men det får man väl inte säga i det här landet var det flera som – klokt – påpekade att åsiktsförtryck, precis som annat förtryck, inte behöver vara juridiskt. Det kan precis lika gärna handla om normer och strukturer som gör att man tystnar, eftersom man fryses ut om man uttrycket vissa, enligt normen opassande, åsikter.
Och det är naturligtvis helt sant. Jag är den första att hålla med om att det är viktigt med ett öppet diskussionsklimat. Jag är också helt med på att det finns människor, också bland dem som delar min politiska övertygelse i exempelvis jämställdhetsfrågor, som inte är lika pigga på det. Folk av alla sorter använder härskartekniker, utfrysning och annat trams för att de inte orkar övertyga med argument. Det är idiotiskt och måste motarbetas när det sker.
Det jag ville säga med det förra inlägget var dock att jag inte tycker att uttrycket men det får man väl inte säga… på något sätt bidrar till det där öppna klimatet som många av oss vill ha. Dels används det ofta helt ologiskt: när en av Sveriges största bloggare skriver något som väldigt många håller med om (att vi i Sverige inte uppskattar manlighet och kvinnlighet) och samtidigt påstår att hon inte får säga det blir det… konstigt. Om du vill föra diskussionen, för den! Du har plattformen, publiken, makten. Bara att tuta och köra. Du kommer säkert att få mothugg men det är, som sagt, inget problem, utan ett sundhetstecken.
Nu har inte alla som använder uttrycket Isabella Löwengrips plattform. Kanske känner man faktiskt att man inte ”får” säga det man vill säga. Men jag vill ändå påstå att bara säga men det får man väl inte säga… sällan, om någonsin, löser det problemet. En öppen diskussion ställer frågor, bjuder in motparten, underbygger det man säger med argument. Det är bådas ansvar att öppna. Att påstå att man, av någon ospecificerad anledning, inte får säga det man just sa (vilket i sig faktiskt är motsägelsefullt, står jag fast vid), öppnar ingenting. Sen är det ju också så att uttryckandet av vissa åsikter leder till ovanligt mycket kritik, just för att de kanske inte är så himla vettiga. De kanske inte bygger på fakta. De kanske går emot demokratiska grundvärderingar. De kanske skadar andra människor. Och då bör de i och för sig kanske inte förbjudas, men dock sågas jäms med fotknölarna av någon med bättre koll. En överväldigande våg av kritik behöver inte vara åsiktsförtryck – det kan också vara så enkelt att man hade fel.
Sanningen ska alltid sägas. Olika sidor ska alltid få höras. Men den som inte vässar sina argument får faktiskt finna sig i att bli motbevisad. Fast det kanske man inte får säga i det här landet.