Men det får man väl inte säga i det här landet.
- 1 min
- 7 kommentarer
Jag är en ordmärkare. Det vore ju nästan konstigt annars, pga har jobbat med ord och ords betydelse alltid. Jag älskar dom. Jag älskar att en med ord kan uttrycka och reda ut tankar. Jag älskar att det finns exakta ord för allt, och när det saknas kan man bara hitta på eller låna ett nytt ord eller uttryck och lösa problemet.
Därför blir jag jätteocharmigt irriterad när människor slarvar med ord. Just nu stör jag mig allra mest på överanvändandet av ordet ”får”. Som i att en ”får” eller ”inte får” göra/tycka/säga olika saker. Ni vet. ”Man får tydligen inte säga att invandring är ett problem”. ”Jaha, nu får man visst inte kritisera feminismen alls.” Eller rubben på den här krönikan av Frida Boisen: ”Får man berätta att man äger en dildo?”
Jag fattar ju vad som menas. Men jag tycker att det är jättedumt ett blanda ihop vad som är förbjudet med vad som är socialt accepterat. Det leder till förvirring kring redan knepiga begrepp som yttrandefrihet, normer och sociala spelregler.
För faktum är ju att man får säga och göra allt det där. Det är en otroligt viktig och central rättighet i en demokrati. Man kanske inte kan göra det oemotsagd. Yttrandefrihet är inte samma sak som att alltid bemötas av en axelryckning. Och att inte hålla med är inte censur. I det här jävla landet får man faktiskt säga vad fan man vill.