Men alltså!
- 2 min
Herregud vad många fina kommentarer som har trillat in till mitt förra inlägg. Var inte alls beredd! Inser nu i efterhand att det kanske verkade som att jag gick med håven, men det var verkligen inte meningen. Jag kände mig precis så deppo som jag skrev. Men! Jag har varit med ett tag nu och jag vet att man kommer ur sådana svackor. Jag kommer kanske att sluta blogga någon gång, men det kommer inte att bli nu, och det kommer att vara ett mer överlagt beslut i såna fall. Oroa er inte.
Men det sagt är jag innerligt tacksam för alla ni som har hört av er med olika former av pepp. Någon påpekade att det nästan bara var kvinnor som skrev uppmuntrande, vilket ju är intressant, eftersom jag tror att jag har en ganska blandat läsarskara. Men könsfördelningen jämnade ut sig lite under dagen, och dessutom fick jag fler mail från killar. Så kanske är just viljan att uppmuntra någon annan offentligt inte könsbunden, även om jag tror att kvinnor, framför allt yngre, är mer benägna att använda just kommentarfunktionen på bloggar som kommunikationsform. Män verkar ofta föredra Twitter eller mail. Och se där, så enkelt är det att få tillbaka skrivgnistan.
Det är för övrigt jättebra att ni skriver vilken typ av inlägg ni gärna ser mer av. Vissa gillar de mer kommunikationsbetonade inläggen, andra vill gärna veta mer om mitt liv i USA och någon tredje ber om svar på några frågor. Så det får nog fortsätta bli lite av allt, men inte just exakt nu. För här är klockan nio på kvällen och jag har precis kommit hem från jobbet och satt på Serge Gainsbourg på Spotify och ska försöka packa väskor och måla naglarna och annat världsligt innan jag måste gå och lägga mig. Men kram på er allihop, jag har läst varenda bokstav ni har skrivit även om jag inte hinner svara alla individuellt.
ps. Vem är svinbra på banners egentligen? Är det någon speciell person eller får vissa bara in en lyckträff ibland. Banners är skitsvårt tycker jag. ds.