McDonald’s, fläsklägg och reklam: Del 2
- 2 min
Okej, om man då tror på Bittmans artikel som jag skrev om i det förra inlägget, och vettig mat faktiskt inte är dyrare än snabbmat, vad är då problemet? Varför fortsätter människor att äta mat som gör dem sjuka?
Bittman kommer med några olika förklaringar. En är naturligtvis tid. Man hinner inte laga mat. Men samtidigt vet vi att vuxna tittar på TV i genomsnitt 1,5 timmar om dagen. Det tar inte 1,5 timmar att laga mat. Snarare handlar det om att man känner att man inte hinner.
Samtidigt finns, i alla fall i USA, ett tydligt argument av typen ”don’t tell me what to do”. Människor med små resurser har inte många friheter i livet, men av dem är att välja vad man ska äta. Att läkare och politiker och journalister berättar hur man ska välja gör ingen skillnad då.
Men, det här är inte den stora grejen. Och det är här det blir intressant för vår bransch. Bittman konstaterar nämligen att den största anledningen till vårt matbeteende är snabbmatsindustrin själv. Hur den de senaste 50 åren har jobbat fram ett system som är helt beroendeframkallande. Snabbmaten är utvecklad för att stimulera vår kropp på samma sätt som droger, men snabba kickar som man behöver fylla på allt allt oftare för att uppnå. Man blir en dopaminjunkie på nolltid. Samtidigt har snabbmatens etableringsstrategi och marknadsföring ändrat vår syn på vad som är socialt acceptabelt ätbeteende – från att man satt ner och åt tre gånger om dagen till att man äter hela tiden, på gatan/bussen/jobbet/i sängen/i bilen, gående, springande, körande. När kroppen har vant sig vid sockerkickar flera gånger i timmen är det jättesvårt att välja den ugnsstekta kycklingen.
2009 la amerikanska snabbmatsföretag 4.2 miljarder dollar på marknadsföring av de här sjukdoms- och beroendeframkallande substanserna som kallas mat. Det är jättemycket pengar. Röster höjs från många olika håll om att vi måste få ett slut på det. Förändringen måste vara både legal och kulturell. Bittman drar parallellen till tobaksindustrin, där man genom att förbjuda marknadsföring av produkterna, höja skatten och samtidigt satsa mycket pengar på anti-kampanjer lyckades förändra attityden till rökning.
Och mitt i alltihop står vi reklammänniskor och ska bestämma om och i så fall hur vi ska bidra till snabbmatssamhället. Idag tror jag att de allra flesta byråer har som policy att inte jobba med tobak. Hamburgare är inte alls samma sak. Än. Jag tror dock att det bara är en tidsfråga. Man kan naturligtvis hävda människors rätt att välja. Men eftersom folk faktiskt dör av de här grejerna, som dessutom är mycket beroendeframkallande, tror jag att det inte kommer att gå att göra det så länge till. Är vi beredda på det?