Män mot våldtäkt

Det har varit mycket prat om sexuellt våld på senaste tiden. Det är jättebra. Det är på många sätt ett snårigt och komplicerat ämne och ju mer det får luftas desto större är sannolikheten att vi kommer vidare.

Men något som är enkelt och tydligt i allt det snåriga är vanligheten. Det har jag känt på mig tidigare, men ju mer jag läser och ju mer jag pratar med andra blir det tydligare och tydligare. Det är JÄTTEVANLIGT. Att som kvinna ha blivit utsatt för våld av män är alldeles för ofta regel, inte undantag. Kanske inte i alla grupper, åldrar och delar av landet, men för den som är relativt ung och rör sig ute bland folk och dejtar: Det händer. Hela tiden.

Det här skriver jag så klart inte för att skrämma någon. Men jag tycker att det är viktigt, för det visar behovet av att upprepa: det gäller inte en viss sorts (svag, utslagen) kvinna. Och det gäller inte ens viss sorts (galen) man. Det är mönster som kan drabba vem som helst. Och de allra flesta säger aldrig ett ord om det, utom i ett anonymt kommentarsfält, för att det är så jäkla jobbigt. Och tyvärr tror jag att en anledningarna till det är hur omvärlden, med folk som egentligen vill väl, reagerar.

Jag har själv varit i många såna diskussioner. Där killar runt ett bord pratar om våld mot kvinnor, hur fruktansvärt det är, och allt de skulle göra om det drabbade någon de kände. Slå ihjäl, kastrera, etc. Varje gång har jag funderat på vad jag ska säga. Ska jag, som antagligen är den enda som faktiskt vet något om det här, berätta? Ska jag säga vad som hände mig vid de där olika tillfällena, och hur det skiljer sig milsvitt från scenariot de målar upp just nu? Att “om” det hände någon tjej de kände är fel formulering, för det har garanterat inte hänt bara någon de känner, utan många.

Självklart inte, har jag alltid tänkt tidigare. Jag vill inte att de ska veta, jag vill inte paja stämningen, och framför allt vill jag inte bli utskälld för att jag inte har berättat tidigare (vanligaste reaktionen) eller misstrodd för att jag inte har reagerat på “rätt” sätt (näst vanligaste reaktionen). Och så, naturligtvis, pinsamhetsaspekten. Jag vill inte att de ska se mig på det sättet.

Jag har börjat tänka om nu. Nu ger jag mina två cents även om de inte passar in i bilden. Vill folk prata våld får de lov att göra det med verklighetsförankring, hur dålig stämning det än blir. De får prata med någon som inte är en svag kvinna och som inte skadades av en galen man. De får veta exakt hur ointresserad jag är av deras kastreringsplaner och att deras sätt att prata kanske hjälper dem att mäta kuk gentemot varandra, men inte hjälper utsatta kvinnor ett dugg. Tvärtom skrämmer det till tystnad. För vem sjutton vill berätta om något jobbigt som har hänt om det leder till ett vansinnesutbrott hos omvärlden?

Något som däremot är positivt är att det faktiskt är helt upp till män att stoppa våld mot kvinnor (för den som börjar app-app-appa här: 98% av allt sexuellt våld utförs av män och 95% av offren är kvinnor. Så ja, det handlar om kön. Och ja, män utsätts för våld av andra män och det är också ett problem men det gör inte det här problemet mindre. Dessvärre har inte universum en problemkvot som fylls och sen är det lugnt på alla övriga fronter, det sker en massa skit överallt samtidigt. Tyvärr). Det finns mycket man kan göra, om man ser bortom det mycket okonstruktiva hoten om mer våld. Det allra viktigaste är förstås försäkra sig om att själv aldrig skada någon annan, man eller kvinna, hur arg man än blir. Man kan sen dela den insikten med sina kompisar. Man kan vara en bra feministisk förebild och behandla alla människor lika och respektfullt. (101 förslag på hur man som kille gör detta finns här.) och dela det med sina kompisar. Och när olyckan är framme kan man lyssna. Lyssna på sin tjej/syster/kompis och ta reda på vilken hjälp, om någon, hon behöver. Min känsla är att en nedslagen gärningsman ligger jävligt långt ner på hennes lista, och om det finns där, vill hon nog göra det själv.