Laget som vinner för mycket
- 2 min
Av Jessica fick jag tips om den här P1- dokumentären som gick för några veckor sedan. Hon i sin tur hade fått tips om den av sin man som enligt Jessica hade ”börjat gråta lite (på riktigt) när han insett att mycket av det vi pratar om runt köksbordet, som ibland är svårt att förstå, är sant.” Själv kan jag säga att det tog ungefär två minuter innan jag började böla varma ilsketårar mitt på Stora Nygatan.
Dokumentären heter Laget som vinner för mycket och handlar om Bajens F-97 som säsongen 2008-2009 är så bra att de får spela med motståndare som är ett år äldre. De delar upp laget i två delar och möter sig själva i cupfinalen två år i rad. Det handlar om 11-åriga tjejer som flåsar och hejar i 10 minusgrader, om deras tränare Marie Appelgren som självklart tycker att de ska få samma möjligheter som sina jämnåriga killklasskompisar, och om en klubbledning som inte alls håller med. Tjejfotboll ska ju vara roligt. Det ska handla om spelglädje. Att vinna ska väl inte vara så viktigt? (att spelglädje ÄR att vinna verkar ha gått de här människorna förbi, trots att de ägnar sitt liv åt sport)
Min absolut värsta passage är när den ansvarige för klubbens ungdomsverksamhet resonerar kring huruvida F-97 ska få åka på träningsläger utomlands (”redan när de är 10-11 år gamla”). De vill tydligen det eftersom killarna får göra det i samma ålder. Varför ska de inte åka? undrar reportern. Jomen då vänjer de sig, blir svaret. Då är det inte lika kul tionde eller femtonde gången. Ridå.
Den är värst för att det är bland det dummaste jag har hört, men också bäst eftersom den så tydligt illustrerar vad problemet är. Det handlar inte om logik. Man behöver inte förklara sig; det går lika bra med ett sånt här helt obegripligt svar. Man har bara en känsla av att det är på ett visst sätt, och sen får den styra.
Problemet är att våra känslor är ungefär lika dumma som vårt sunda förnuft, på det viset att de till stor del är inlärda. De är beroende av den värld vi lever i. Det gör dem inte mindre påtagliga. Men det gör att ibland borde man kanske lägga dem åt sidan, ta ett steg tillbaka och fundera på varför ens känslor eller ens sunda förnuft säger att pojkar och flickor som är precis lika gamla ska behandlas på monumentalt olika sätt.