Kontaktperson
- 2 min
När jag postade mitt inlägg om Emma häromdagen var det någon som reagerade mycket argt. Hen tyckte inte att jag fick tipsa om någon annans arbete, eftersom det gör arbetsmarknaden orättvist.
Jag har tänkt på det här rätt mycket sen dess. Spontant ville jag vifta bort det. Visst, det är inte rättvist att den som har kontakter, som känner folk, får fördelar av det, men alternativet (som jag får anta är att alla, inklusive jag som har världens minsta enskilda firma, ska genomgå någon slags offentlig upphandling varenda gång man behöver byta tjänster med någon), känns inte särskilt realistiskt. Nej, jag ringde inte runt till alla fotografer jag kunde tänka mig för att fråga om de kunde plåta mig mot att jag hjälper dem med texter till en hemsida. Jag kontaktade någon jag känner som jag vet är jäkligt duktig. Så funkar det, annars blir det för krångligt. Och kontakter hjälper ju bara so far. Man vill ju inte jobba med någon som inte är bra på sitt jobb, hur väl man än känner dem.
Men. Jag hatar ju när folk avfärdar argument med ”det är inte realistiskt”-kortet. Och jag förstår verkligen poängen. Det är klart att det är jättesvårt att ta sig in i en bransch om alla jobb tillsätts medelst befintliga namn i maillistan. Det är klart att man på det sättet missar en massa potentiella stjärnor. Samtidigt är det inte helt svartvitt. ”Kontakter” låter så sterilt och beräknande, men vad det är, allra oftast, är ju en befintlig relation. Människor man har jobbat med tidigare, som vet att man känner till kunden och uppdraget, som vet att man jobbar bra ihop och därmed kan få en flygande start. På många sätt är det betydligt mer rationellt än att vid varje givet tillfälle utvärdera alla tänkbara alternativ. Sen får man inte heller glömma att de som har många kontakter ofta har jobbat hårt för dem. Sprungit på mappvisningar, möten, mingel och fester, bjudit på luncher, lett tills kinderna stelnar och varit först och sist på plats. Det är en del av nästan alla jobb, men framför allt de mer frilansbaserade och kreativa.
Så slutsatsen? Jag tror inte att man kan skaka av sig den mänskliga aspekten av jobb. Folk som är trevliga och duktiga (och jobbar mycket på att uppfattas så) får generellt fler kontakter, människor som vill öppna dörrarna för dem. Men när man sitter på andra sidan, den som bestämmer, är viktigt att inte fastna i sitt eget kontaktnät. Att våga prova någon man inte känner. Att testa en ny talang istället för de beprövade. Och hela tiden fundera på om den man tycker är så himla duktig och trevlig, i själva verket bara inte är en kopia av en själv.
Med det sagt drar jag till fjälls några dagar. Helt kontaktlöst. Vi hörs i nästa vecka!