Klarsynt
- 2 min
När olika saker problematiseras, som exempelvis näthatet i senaste Uppdrag Granskning, och den problematiseringen görs med hjälp av genustänk, kommer invändningen som ett brev på posten: Varför gör vi det här till en fråga som handlar om kön? Finns det inte kvinnor som näthatar också, blir inte män också utsatta, och glömmer vi inte bort dem?
Svaret brukar bli en suck och ett uppgivet NEJ. För nej. Kvinnor näthatar inte i samma utsträckning som män, och framför allt inte på samma sätt. Kvinnliga läsare hotar inte att våldta manliga skribenter. Kvinnliga läsare hotar inte heller kvinnliga skribenter på det sättet, och manliga läsare hotar inte att skära kuken av manliga programledare.
Men även om det vore så skulle det inte vara fel att ”göra det till en genusfråga”. Genusperspektiv är ett analysverktyg. Det är ett sätt att se på världen som kan hjälpa en att lyfta fram strukturproblem. Och det är just strukturerna man vill åt. Det är därför jag skriver ”kvinnor näthatar inte i samma utsträckning som män” trots att det finns enstaka kvinnor som gör det, och att de flesta män inte näthatar alls. När vi ägnar oss åt strukturanalys är vi inte intresserade av individer. Vi är nyfikna på om det finns större trender bakom alla enskilda fall. Genom att kategorisera människor efter exempelvis kön och ålder, blir det enklare att se de trenderna. Det betyder inte att man tänker att alla män eller kvinnor gör si eller så. Det är viktigt att poängtera, eftersom det ibland missuppfattas av människor som inte är så bekanta med de här verktygen.
Så. Genusanalys är alltså ett verktyg, eller ett par glasögon om man så vill, som vi kan använda för att kolla på ett problem. Det kan användas av forskare, journalister och helt vanliga människor i vardagslivet. Om man byter glasögon, exempelvis till dem som analyserar makt utifrån socialgrupp eller klass, kan man kolla på exakt samma problem men kanske se andra strukturer. Kanske att det är socialt utsatta människor som hotar människor som de uppfattar som en elit. Byter vi till postkoloniala glasögon ser vi ytterligare något annat. Och så vidare, tills vi känner oss nöjda och har fått svar på våra frågor, och därmed kan börja lösa problemen.
Att man väljer ett par glasögon betyder inte att de andra inte finns, eller att de är mindre viktiga. Det är bara inte dem man har på sig just nu. Men faktum är att världen är ganska närsynt. Om vi närmar oss problem utan några glasögon alls, är risken stor att vi till slut märker att jättarna vi trodde att vi slogs mot i själva verket är väderkvarnar.