Kärleksluret
- 4 min
När jag var liten hade jag stor respekt för vuxna. Inte alla så klart, men de flesta. Jag bara utgick ifrån att världen var beskaffad ungefär som den borde, och att ”som det är” är den bästa lösningen på det mesta. Därför var det något av en chock när jag steg för steg upptäckte att det inte alls stämmer. Mina vuxenår kan nog egentligen bäst sammanfattas av ett enda stort VA?!?!?!?
VA?!?!?!?! Kan man tjäna pengar på att bara göra roliga saker?
VA?!?!?!? Är det ofta så att den som bestämmer inte vet bäst?
VA?!?!?!? Hade ni inte tänkt på att folk bränner ut sig om man ber dem jobba kväll hela tiden?
VA?!?!?!? Måste man inte tycka att utseende är jätteviktigt?
Mitt senaste VA?!?!?! gäller något så komplicerat som kärlek. Fast tvärtom. För efter snart 30 år av förvirring på den fronten blev jag tvungen att säga VA?!?!?!? Var det så enkelt?
När man ska lösa kniviga problem, som exempelvis terroristbrott eller barnklädesföretagens fokus på kön, brukar man ofta få rådet follow the money. När man börjar fundera på vem som tjänar pengar på att saker är som de är, och hur mycket pengar det rör sig om, brukar det klarna en smula.
Om man applicerar samma logik på konceptet kärlek är det inte så konstigt att vi hela tiden får lära oss att det är skitsvårt. Ingen (utom möjligtvis ovan nämnda barnklädesföretag) tjänar särskilt mycket pengar på att folk blir ihop och lever lyckliga utan större problem. Men vänd på steken så hittar vi en massa bra inkomstkällor: Hollywoodfilm. Stor konst. Självhjälpsböcker. Dejtingsajter. Tjejtidningar. I princip all musik någonsin. Allt det har den komplicerade, och oftast olyckliga, kärleken som motor.
Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska sluta berätta dramatiska historier om kärlek i olika form. Men för mig hade det nog varit bra att lite tidigare förstå att det inte är på riktigt. Det måste inte vara så. De allra flesta kärlekshistorier som finns i verkligheten har inga dramaturgiska vändningar och oväntade slut. De börjar med att några människor gillar varandra och fortsätter på den inslagna banan.
För de allra flesta kanske det låter helt självklart, men jag vet att jag inte är ensam. Vi är många, många som har fått för oss att kärlek måste vara oväntad och svår. Att den inte har något med en själv att göra utan bara drabbar en. Och att man då inte har något val utom att göra som den säger, hur jobbigt det än är. Jag inser med andra ord att jag har gått runt och tänkt på kärlek på samma sätt som jag brukar föreslå att folk ska sluta tänka på sitt jobb.
För mig vände det när jag efter många diskussioner med min terapeut satte mig ner med penna och papper och för första gången i mitt liv fundera över hur jag skulle vilja ha det. Ville jag vara ihop? Ha barn? Hur skulle ett bra förhållande vara? Hur skulle det inte vara? Romantikern i mig (det som jag nu inser egentligen inte är en romantiker utan en lydig konsument) protesterade högljutt: så enkelt är det inte! Man kan inte bestämma om såna saker! Men jag gjorde det ändå. Och framför allt skrev jag det där:
Framgång är inte att klamra sig fast vid någonting som inte fungerar. Att lämna en situation som inte är som jag vill är inte ett misslyckande, det är ett steg närmare att lyckas.
Tre veckor efter att jag hade satt punkt för den meningen blev jag och Anton ihop. Inte av en slump eller kosmisk kraft utan för att vi båda inte ville något hellre i hela världen. För att han är den bästa jag vet och jag inte kan tänka mig att någonsin hångla med någon annan. Det är enkelt och självklart och helt omöjligt att tjäna pengar på, men ändå – ganska romantiskt.
Photoboothremsa från ett bröllop vi var på i helgen. Alla i hela världen borde ha fotoautomater på sina fester, med lånehattar och peruker, pleeez.
Bild från Sandra.