Kanske ändå

Usch vad deppigt mitt förra inlägg blev. Men man blir ju så förbannad. Ledsen och besviken och arg. Då är det tur att det finns hopp. Och att hoppet ligger i inkorgen och väntar.

För det allra bästa med att blogga, förutom att det håller mig sinnesfrisk, är de fina människor man stöter på. Människor med helt olika liv, olika åldrar, som på olika ställen i världen läser min blogg och känner sig manade att skriva några rader om något de tänker på. Jag blir alltid så himla glad.

Dessutom blir jag imponerad. För herregud vad många smarta och välformulerade personer det finns där ute. De är 17, 19, 42 år. De går på gymnasiet eller är VD:ar för stora företag. Och de skriver så roligt och träffande att jag blir alldeles nervös. Inte en smiley på tusen mils avstånd. Bara några, eller många, fantastiskt rappa rader om saker som nog alla har tänkt på men som det ändå är svårt att sätta ord på.

När jag får såna mail tänker jag att det kan inte hålla på så här för evigt. Det finns för många begåvade tjejer i världen för att det inte ska ordna sig. Och det finns för många insiktsfulla män, som delar feministiska texter med sina tonårsdöttrar och berättar för dem att de kommer att behöva kämpa, men det kommer att vara värt det för de är så himla smarta och begåvade, och när de gör det kommer pappor och bröder och pojkvänner att stå där, självklart lika stolta som om den de hejade fram var en kille.

Tack Emma, Sophie, Johan, Emilia, Frida, Per, Ulrika, Niklas och alla ni andra för att ni är så himla bra.  För att ni tänker. Då känner jag att det nog kommer att ordna sig till slut.