Käftsmällar och dylika saker
- 1 min
Alla som inte tycker att den här diskussionen är rolig får ursäkta nu, men jag kan inte låta bli. Det blir ÄNNU en uppdatering om det här med att göra en stor jäkla affär av att man inte äter vissa grejer.
I DN Söndag förra veckan kunde man läsa Magdalena Ribbings krönika om just den här saken. Alltså, att man som gäst inte har någon som helst rätt att kräva speciell mat. Lika lite som man har rätt till något annat heller, utom det fria valet att tacka nej till en bjudning man inte tror att man kommer att uppskatta av någon anledning, matrelaterad eller annan.
I kommentarsfältet under Ribbings krönika stormar det för fullt. På Twitter fortsätter folk att tycka att jag är ganska hemsk för att jag håller med Ribbing i den här frågan. Skulle nog säga att det inte har förekommit så mycket sårade känslor sedan jag tyckte att Reeboks reklamfilm var dålig för något år sedan. Sara Ponnert säger ”bland det mest korkade jag last”, Helen Alfvegren skriver ”Jag ska smälta det lite först. Tolkar det nu som att jag borde le & hålla käften för att passa in. Kan ej relatera” och min favorit, Ingrid Herbert som menar att ”Som britt uppväxt på te känns det som ett slag på käften”
Som ni säkert redan har märkt tycker jag att det här är hejdlöst roligt. Jag blir förtjust över att det ar möjligt att ge någon en verbal käftsmäll genom att föreslå att man ska ta emot en kopp kaffe om det erbjuds. Kanske borde man skaffa en hashtag for den fortsatta diskussionen? Jag föreslår #sievg, kortform för stormiettvattenglas. Ett roligt vattenglas, men ändå.
Nu får det vara nog skrivet om det här. Vissa kommer alltid att vilja be om en kopp te och andra kommer alltid tycka att det ar störigt när de gör det. Vi får helt enkelt hoppas att våra sociala vägar korsas så sällan som möjligt.