Jag har alltid känt mig som en kollega bland kollegor
- 3 min
- 10 kommentarer
Så sa Petra Einarsson, VD för Sandvik Materials Technology, till DN när hon intervjuades apropå att hon blivit utnämnd till näringslivets mäktigaste kvinna av Veckans Affärer. Hon konstaterade även att ”mångfald är mycket viktigare än jämställdhet” (sen när är är jämställdhet inte en del av mångfald?). Jag blev så himla full i skratt. Dagen innan hade nämligen jag och Lina Thomsgård pratat om prisutdelningen som skulle ske samma eftermiddag, och Lina sa: och topp tre kommer naturligtvis bestå av personer som säger nej men JAG har då aldrig stött på något problem för att jag är kvinna.
Att Lina hade rätt är inget långskott. Inom organisationsteori och management är det väletablerat att representanter för minoriteter i en grupp (exempelvis kvinnor i koncernledningen för industriföretag) beter sig på precis det här sättet. Det finns olika förklaringar till att det blir så. En av dem är tokenism, att i en väldigt skevt fördelad grupp blir den som är avvikande en representant för hela ”sin” sort (i det här fallet kvinnor). För att minska friktionen inom gruppen är det då vanligt att den avvikande personen istället blir en supervariant av majoriteten. Grabbigare än grabbarna, svennigare än svennarna, eller vad det nu kan vara. Fenomenet har också observerats bland killar som läser genusvetenskap, så det handlar inte om vem det är som är avvikande: att man är i minoritet gör helt enkelt att det blir så.
En annan förklaring kallas gatekeeping; att den avvikande vill hålla ut andra av ”sin” grupp eftersom deras inträde skulle öka risken för att statusen på den här personen sänks. Genom att säga ”jag är kvinna, jag är inte exakt som ni män, och det är en fördel på det här och det här sättet” riskerar man just det. Alltså bättre att låtsas som ingenting.
De här idéerna är säkert rätt, men jag skulle vilja lägga fram en alternativ förklaring. Häromdagen var jag nämligen på föreläsning med konstvetaren Margareta Gynning, som bland annat pratade om makt och genus i bilder. Hon sa en massa intressanta saker, men en satte sig extra hos mig: Om man har makt kan man bryta mot normen utan att bli straffad. Om vi applicerar det på kvinnor i näringslivet kan det alltså mycket väl vara så att de som blir intervjuade aldrig har haft problem i och med att de är kvinnor. Om man ska hårddra det är det svårt att tänka sig att exempelvis Victoria Bernadotte eller Christina Stenbeck blev klappade på huvudet och ”lilla gumman”-ade första dagen på jobbet. Deras samlade makt från andra baser sätter dem i överläge gentemot de flesta, trots att de är kvinnor. Sannolikt blir de inte diskriminerade.
Så menar jag att det mycket väl kan vara för Petra Einarsson också. Hon är en person som talar för sig (dessutom genom en journalist, så vi ska inte dra för stora växlar på just det här citatet, men mönstret är som sagt väletablerat), och jag tror inte att hon ljuger. Men det betyder inte att hennes historia är allmän, eller ens vanlig. Om man frågar en vanlig tonårstjej, eller småbarnsmamma, eller pensionär om deras upplevelser, är chansen stor att man får ett helt annat svar. Problemet är att de så sällan får komma till tals när det gäller just kön och arbete. Det betyder dock inte att deras versioner inte finns. Och om vi börjar dra slutsatser om saker och tings läge utifrån den självupplevda verkligheten hos en liten maktelit, då riskerar vi att fatta beslut på helt fel grunder.