Jag, en MP-säl

Jag gjorde P3s partiquiz häromdagen och föga förvånande blev jag en helgjuten, rätt gullig MP-säl. Ni som har följt den här bloggen länge vet säkert ganska mycket om mina partipolitiska övertygelser, men eftersom det snart är val tänkte jag i alla fall klargöra varför jag röstar som jag gör.

Jag gick med i Miljöpartiet 2010. Innan det hade jag röstat på alla partier utom Vänsterpartiet, KD och SD i olika kombinationer. Som ung var jag inte jätteintresserad av politik, så jag tog det som folk omkring mig sa att man skulle ta, och eftersom jag bytta umgänge rätt mycket i åldern 18-25 blev det alltså en salig röra. Till slut blev jag ihop med en kille som tyckte att jag var för smart för att ha så dålig koll, och jag kunde ju inte annat än hålla med. Så jag läste på. Plöjde partiprogram och debattartiklar och väldigt, väldigt snart stod det klart att det var Miljöpartiet som gällde för mig.

Efter det var det kört. Jag blev tokintresserad av politik i alla dess former. Bloggen tog fart och 2011 drog jag tillsammans med min kompis Max igång MPs första lokalavdelning utomlands, i New York. Ju mer jag har engagerat mig, desto säkrare har jag blivit på var min röst ska ligga. Det beror framför allt på:

1. Att Miljöpartiet har visioner. Jag tycker att hela poängen med politik är att drömma om en bättre värld och sen kavla upp armarna för att hitta sätt att ta sig dit. Jag vill alltså vara med i ett parti där folk inte får däng för att de kommer med långsiktiga idéer (även om inte alla detaljer är utarbetade än), utan tvärtom uppmuntras. Där man vågar testa nya grejer och inte nöjer sig med status quo. Så känner jag att MP är och det är det absolut viktigaste för mig.

2. Att Miljöpartiet är, som jag ser det, det enda partiet som har en realistisk ekonomisk politik. Vi människor (och vår ekonomi) är totalt beroende av planeten, inte tvärtom. Alltså borde alla ekonomiska resonemang utgå ifrån det. Att bygga ekonomisk politik på teorier från förra sekelskiftet (som många andra partier gör) tycker jag är jättemärkligt.

3. Att Miljöpartiet är en sant feministiskt parti. Det finns inget som helst svajande på den fronten och har aldrig funnits. Idén om delat ledarskap och rotationsprincipen säkerställer att det inte kan bli på något annat sätt. Dessutom har MP den bäst utarbetade HBTQ-politiken.

4. Att Miljöpartiet brinner för öppna gränser och mänsklig solidaritet. Att vi överhuvudtaget har gränser i en globaliserad värld är märkligt, men att ändra på det är ju inte gjort i en handvändning. I väntan på bättre lösningar tycker jag alltså att det är jätteviktigt att jobba för så mycket öppenhet som möjligt. Dessutom är MP ett av få partier som jobbar efter den korrekta definitionen av integration: att alla ska anpassa sig efter varandra, inte att “dom” ska anpassa sig efter “oss”. Det är vad ordet betyder, och det tror jag också är den enda (och bästa) vägen framåt.

Men, frågar folk mig ibland, är det inte jobbigt att vara med i ett parti? Måste man inte tycka som alla andra i ALLA frågor då? Nej, det måste man inte. Däremot är medlemskap i ett parti det enda sättet att påverka politiken så att den blir mer som man själv vill ha den. Det finns flera saker jag skulle vilja ändra i MPs politik (och har engagerat mig för också), till exempel:

1. Större tydlighet i tillväxtkritiken. Att använda BNP som tillväxtmått är jättedumt, det tror jag de flesta MP-människor är överens om. Men jag tycker att vi behöver bli bättre på att presentera alternativen (för de finns), och förklara varför det är helt orealistiskt att försöka bygga en hållbar välfärd på just BNP-tillväxt. Jag tycker att MPs ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund gjorde ett bra jobb med att förklara det här i podden Synfält Framåt!, lyssna på det här.

2. Gå längre i arbetsmarknadsreformerna. Trots att jobben sägs vara den viktigaste frågan i typ varje val, är det ingen som kommer med riktigt bra förslag. Jag tror inte en sekund på att “skapa” jobb. Problemet är ju inte att det inte finns tillräckligt mycket att göra i samhället, eller att det inte finns tillräckligt med pengar i samhället, utan att de här sakerna inte matchas ihop. Sex timmars arbetsdag och friår är en bra början, men jag skulle vilja ha fler visionära idéer på den här fronten. (jag och Gustav Fridolin skrev en debattartikel om det i våras, läs den här.)

3. Sluta ignorera kvinnors, och framför allt unga kvinnors, hälsoproblem. Här gör Grön Ungdom ett bra jobb, men från moderpartiet är det ofta rätt tyst gällande kvinnors skenande psykiska ohälsa. Så händer det fortfarande att journalister frågar unga människor som säger att de är trötta på otrygga anställningar och utbrändhet om “du inte är lite bortskämd.” Det är för sjutton lika illa som när Agenda frågade “Hur mycket invandring tål Sverige?”. Så tycker jag inte att vi ska ha det.

Hoppas att det här kan hjälpa till lite för dig som funderar på vad du ska rösta på, eller om du ska gå med i ett politiskt parti. Ska försöka följa upp det här med två inlägg till: Därför rösta jag inte på Fi och Feminism utan socialism, finns det? Hang tight så kommer det.