Ja man ska väl skriva nåt om Cannes också.
- 2 min
- 7 kommentarer
Förra veckan var det Cannes Lions (typ vm i reklamkreativitet). För andra gången sedan 2006 var jag inte där. Och för första gången på samma tid känner jag att jag inte över huvud taget saknade det.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag brytt mig väldigt mycket om reklam, och det gör jag ju fortfarande. Så till den grad att jag forskar om det dagarna i ända. Jag fascineras av hur reklam nästlar sig in överallt och vad den gör med oss som människor, både när den är bra och när den är dålig. Men jag kan inte uppbåda ens en liten gnutta engagemang för reklamtävlingar, utöver att jag blir glad om någon jag känner vinner. För man blir ju glad när ens vänner är glada.
Det känns så märkligt att det kan gå så fort att helt och hållet byta perspektiv. För jag tyckte ju att det var så viktigt. Värt att jobba nätter för, värt att gråta eller dricka champagne över. Jag vet att nästan alla som har bytt jobb slås av samma sak, att man bara svävar iväg och några månader senare är precis lika oförstående inför det som är viktigt i ”branschen” som någon som aldrig har satt sin fot där. Det är ganska skönt att veta tycker jag. För det betyder ju att det jag gör nu som blir dåligt inte spelar världens största roll. Man minns folk man lärde känna och det man lärde sig på vägen. Något enstaka projekt där allt klaffade kan också hänga med. Resten faller i en mjuk och behaglig glömska.
Hur som helst. För alla er som liksom jag inte bryr er så jättemycket om reklamtävlingar och därmed har missat det, kan jag berätta att den här filmen enligt hundratals jurymedlemmar är den allra bästa reklamen i år. Den handlar om tecknade gubbar som dör till någon slags Moldy Peaches-soundtrack. Typ gullig. Och förklarar ganska så exakt varför det känns helt rätt för mig att jobba med reklam på andra sätt just nu.