Inte så himla rolig.
- 2 min
** det är sommar, det är semester och min hjärna är inte jätteintresserad av att tänka ordentligt. Men det fanns en annan tid, tydligen för ungefär tre månader sedan, när det gjorde det. Då skrev jag det här som jag tydligen glömde att posta då, och alltså kan posta nu. Win!**
Apropå diskussionen om sexistiska ”skämt” förra veckan dök det upp en väldigt klassisk reaktion i kommentarsfältet. Det var för övrigt samma som jag skrev om i inlägget så en kan tycka att det är lite tårta på tårta att skriva den i kommentarerna också, men hur som helst, den lyder:
Du/ni har ingen humor! Ni är tråkiga för att ni inte skrattar åt mina skämt!
Låt oss gå till botten med vad humor och skämt är. Det är en social företeelse som handlar om att människor skrattar tillsammans. Ibland skrattar de åt någon/något, ibland skrattar de med något/någon, men alla borde kunna vara hyfsat överens om att det är nivån av skratt som avgör om ett skämt är bra. Om ingen skrattar är det inte ett skämt, det är ett misslyckat försök att vara rolig.
Känslan av ett misslyckat skämt är hemsk. Vi har alla varit där, försökt skoja och fått ett frågande stirr till svar. En känner sig inte särskilt rolig, utan snarare rätt dum. Det är därför helt naturligt att försöka rädda situationen på olika sätt, genom att upprepa skämtet (de kanske inte hörde?), genom att tweaka till det eller säga något mer, eller genom att fort som fan byta samtalsämne. Eller genom att säga ”men åh, ni fattar ju inte”. Men det ändrar inget. Hur kul det än var i ditt huvud föll det av en eller annan anledning inte rätt ut. Du som skämtade var tråkig, fast du aspirerade på motsatsen. Det är bara att borsta av sig och gå vidare.
Det finns många sätt att bli en bättre skämtare. Gå en stand-up-kurs. Kolla på roliga filmer och läs roliga böcker. Allmänbilda dig. Men att skylla sin egen brist på tajming på den som lyssnar är inte bara meningslöst. Det får dig att verka desperat, småsint och värst av allt: inte så himla rolig.