Innan de ens har börjat leva.
- 3 min
- 5 kommentarer
Jag lyssnade på delar av senaste avsnittet av P3 Dokumentär som handlar om branden på Sankt Sigfrids sjukhus. Det är också på många sätt en historia om unga tjejer på 90-talet som inte mådde så bra. Ni som har följt den här bloggen länge vet att det inte är någon hemlighet att jag var en av dem. Jag har många gånger varit glad över att skära sig själv inte var en grej när jag var i yngre tonåren, det kom några år senare. För oss var det anorexi som gällde.
När medierna började rapportera om självskadebeteenden på 90-talet var jag alltså jätteglad över att jag var för gammal. För något som var mycket värre att bära än själva sjukdomen och ångesten var skammen. Jag skämdes något så otroligt över att inte vara glad, pigg, lycklig. Att vara smal var naturligtvis viktigast av allt, men att ingen någonsin skulle få veta vad jag höll på med kom på en stark andraplats. Jag skulle vara en av alla de där tjejerna som hyllades mest: de naturligt smala. Som åt som de skulle, var friska och glada, och ändå vägde lite. Lösningen för mig blev att äta och kräkas. Det syns fortfarande på mina tänder.
Därför tyckte jag så synd om de yngre tjejerna som valde rakbladen istället för självsvälten. Där fanns det ju bevis. Dessutom blev de inte snyggare av sitt plågeri som jag tyckte att vi i min ålder blev. Inte en enda modellagentur scoutar ju folk med hål i huden, det fattade ju vem som helst.
I efterhand är det kanske vad jag är allra mest ledsen över. Att vi var så många som inte bara mådde fruktansvärt dåligt, utan också skämdes. Att söka hjälp fanns inte på världskartan. Första gången jag läste ett blogginlägg av en tjej i min ålder (vi var kanske 22 då) som berättade om sina ätstörningar höll jag på att trilla av stolen. Hur kunde hon? Fattade hon inte att hon aldrig skulle få ett jobb, en kille, att alla skulle tycka att hon var galen? Att hon dessutom skrev att det hon kände var vanligt bland hennes kompisar blev ett dubbelsvek. Jag var ju i samma ålder, så kanske skulle nån kunna lista ut? Då skulle ju jag inte heller få nåt jobb eller nån kille. Jävla människa.
Det tog mig ganska många år att fatta att den tjejen hade rätt. Inte bara i sina konstateranden om att det hon hade gått igenom var jättevanligt, utan i att prata om det. Tydligt, öppet, utan omsvep. Det har inte ett skvatt med ens förmåga att skaffa drömjobbet eller ens älskvärdhet att göra. Det finns ingenting pinsamt i att ha varit, eller vara, sjuk. Framför allt inte när sjukdomen inte är ett resultat av något man själv har kunnat påverka, utan ett resultat av ett svek från samhället. Framför allt inte när man är ett himla barn.
För den som är mitt inne i ett självskadebeteende är det svårt att inse allt det själv, så därför ligger ansvaret på omvärlden. Varje människa måste ha rätt att bli sedd och hörd och hjälpt. De har rätt att få veta att det som händer dem inte är deras fel, och inte är något att någonsin skämmas för. Bara då kan vi kanske få ett slut på eländet som slår ut så många unga människor innan de knappt ens har börjat leva.