Individen och upploppet
- 1 min
Jag tycker att Alexandra Pascalidous text är det bästa som har skrivits hittills om Husby. Dels för att hon inte försöker förenkla sånt som inte går att förenkla, dels för att hon sätter fingret på något som många andra också har börjat prata om: det är inte ungdomar som sätter eld på bilar. Det är unga killar. Eller som My Vingren säger: Husby handlar inte bara om klass.
I vanlig ordning höjs också röster, exempelvis från Fredrik Reinfeldt, om att individer måste ta sitt ansvar. I sak är det så klart rätt: om noll individer slår sönder en ruta blir rutan inte sönderslagen. Alla är ansvariga för sina handlingar och man ska inte brukar våld mot andra människor. Samtidigt känns det som att den som stannar där i resonemanget inte på allvar är intresserad av att lösa problemet. För en individ är inget upplopp. Om det som händer i Husby och runt om i Stockholms förorter var ett personligt problem skulle polisen ganska lätt kunna lyfta en just den 15-åringen på stationen och ringa hans föräldrar.
Men nu rör det inte en person. Det rör många tusen. Och om vi är intresserade av att det faktiskt ska sluta brinna, är det är viktigt att inte blanda ihop ansvar och lösningar. Vi kan lägga hur mycket ansvar vi vill på individen, men vad sjutton betyder det i praktiken? Det hjälper väldigt lite om inte individen har möjlighet att lösa grundproblemet, som i det här fallet är en salig röra av utanförskap, klassklyftor, rasism, diskriminering och maskulinitetsnormer. Det är helt enkelt lite mycket att lägga på en tonåring i förorten som inte ens har rösträtt. Däremot är det inte för mycket för Sveriges regering och statsminister. Att låtsas som något annat är bara pinsamt.