Idag nr 2
- 1 min
Foto av Jesper.
När jag tidsinställde det förra inlägget i torsdags hade det inte hänt än. Min före detta sambo, mitt resesällskap, min flyttförtrogna, min personliga internetexpert, min bordsgranne, min vindrickarfavorit, min träningskompis, min festivalvapendragare, min karaokekompanjon och personen jag delar minst 8 timmar om dagen med hade inte fått sitt hjärta krossat.
Men nu har det hänt och jag kunde faktiskt inte föreställa sig att man kunde bli så ledsen av något som egentligen inte har med en själv att göra. Det Sandra själv skriver på sin blogg kan man läsa här. Fattar inte att hon pallar skriva så bra just nu? Jag önskar så mycket att det fanns något mer jag kunde göra. Något mer än att lägga huvudet på sned, säga ”det ordnar sig” och skicka sms med löjliga emoticons. Men det gör det inte. Det finns inte ett endaste dugg jag kan göra för att ordna det här.
Så. Jävla. Typiskt.