Hörru Nelson!
- 2 min
Det kan hända att man som kvinna möter sura kommenterar när man börjar prata om jämställdhet på jobbet, av typen ”kul att du engagerar dig så mycket för att du själv ska få det bättre, vore ju schysst om du kunde tänka på någon annan nån gång också.” Det finns nästan inte ett enda jämställdhetsinitiativ som handlar om att förbättra kvinnors situation inte har kritiserats för att man genom att fokusera på den förbättringen ”glömmer” alla problem som män, etniska minoriteter, barn, eller någon annan grupp utsätts för.
Det här är en klassisk manöver som vi har dragits med i alla tider. När sufragetterna kämpade för allmän rösträtt gjordes satirteckningar av kvinnor som lämnade sina gråtande barn för att helt själviskt stå på barrikaderna för sin rösträtt. Det är helt enkelt okvinnligt att kämpa för sin egen skull, med vår samtids snäva människosyn. Kvinnor ska inte göra så. Vi ska bry oss om alla andra först, och sen om det mot förmodan finns lite tid över kanske vi kan göra något för oss själva också. Exempelvis ta ett skumbad och tända lite levande ljus.
Det vore onekligen intressant om man sa samma saker om någon som kämpade för andra typer av mänskliga rättigheter. Hörru Nelson Mandela, är det inte lite själviskt av dig att kämpa för svartas rättigheter? Jag menar, det tjänar du ju själv på? Har du kanske tänkt på alla vita föräldralösa barn kanske? Dom har det minsann inte så lätt.
Jag är övertygad om att Nelson inte skulle ha något emot att hjälpa vita föräldralösa barn, precis som att jag blir jätteglad när jag ser initiativ som handlar om att förbättra förutsättningarna för alla grupper som idag diskrimineras på arbetsmarknaden. Om målet är lika förutsättningar för alla gäller det så klart i alla avseenden, inte bara kön. Men man kan inte ta alla fajter samtidigt, och det är ganska naturligt att man börjar med att gräva där man står. Alltså har jag i de organisationer jag har jobbat i först och främst jobbat med jämställdhet mellan könen. Inte för att det andra är oviktigt. Utan för att där ser jag problemen från första parkett, och har en massa åsikter om vad som borde göras. Det, och att jag faktiskt är så pass självisk att jag vill få samma betalt för det jobb jag gör som snubben som sitter bredvid mig. Och om det inte går, vill jag i alla fall att det ska vara självklart för mina eventuella döttrar.
Ps. Det här inlägget kommer från min bok som kommer ut i maj. Tänkte att ni skulle få ett litet smakprov nu när det börjar dra ihop sig!