Hollaback girl

Här i USA och på många andra ställen i världen finns något som heter Hollaback!, ett community vars mål är att minska förekomsten av street harassment (vet inte ens om vi har något bra ord för det på svenska. Gatutrakasserier heter det väl inte?) På sajten kan kvinnor runt om i världen ladda upp bilder, filmer, ljud eller ren text för att berätta om trakasserier de har utsatts för av främmande män.

Jag snubblade över sajten av en slump, och blev lite lätt förskräckt. För även fast jag anser mig vara väldigt mån om jämställdhet och människors lika värde, och tänker på det typ hela tiden, hade jag aldrig reflekterat över det här problemet. Jag har liksom tagit för naturligt att man varje dag på väg till och från jobbet får höra glåpord, visslingar och tutningar från främmande människor. Nu insåg jag att det är något helt främmande för de allra flesta män. De har aldrig känt den känslan. Det är ju helt sjukt egentligen. Motsatsen, att äldre kvinnor skulle luta sig ut ur sina bilar och gorma och ha sig bara för att en kille går på gatan i shorts, känns ju helt absurd.

Ibland tänker jag att jag kanske borde tona ner det här feministtjatet lite. Att vi ändå är på rätt god väg och att om saker bara får ha sin gilla gång kommer vi att bli jämställda så småningom. Så händer något, som det här, som får mig att inse vi är så förbannat långt därifrån att vi nog själva inte ens fattar det. Deppigt.