Hjältar
- 2 min
På tal om Killing Us Softly och sånt. Jag tränar ju en hel del, vilket gör att jag är på gymmet en hel del, vilket gör att jag kollar på MTV en hel del. Jag sitter på cykeln och försöker att inte kolla, det är ju inte min kopp te liksom, men det är svårt, för TV-skärmarna är så jäkla stora.
Människorna som syns i videos på MTV är superframgångsrika. De har fått åtminstone en stor hit, och de har säkert slitit häcken av sig för att hamna där. De har alltså per definition något att komma med. Ändå bestämmer sig någon, om det är en agent, publicist, ett skivbolag eller de själva, för att de tre-fyra minuter de har av vår uppmärksamhet ska ägnas åt att visa sin kropp utan kläder.
När man börjar tänka på det blir det absurt. Under en timme hinner man se hundratals inoljade, bikiniklädda kvinnokroppar. Kanske en tiondel så många påklädda manskroppar, eftersom både kvinnliga och manliga artister har kvinnliga dansare. Det är så normalt att man inte ens reflekterar över det. Det här är vad vi alla har matats med under hela vår uppväxt, flera timmar om dagen, tillsammans med polarkakor och Oboy i soffan framför TV:n. Och så kommer nån och ba: men vaddå, kvinnor får väl bara ta föööör sig lite mer. Nu när kvinnor har högre utbildning än män kommer allt att lösa sig automatiskt, och vaddå, det finns ju biologiska skillnader mellan könen som gör att vi beter oss olika. Det är så här det SKA vara.
Sen kommer de andra. Räddarna. De enda i hela MTV-träsket som inte går med på skiten, trots att de alla är supervackra och så lätt skulle kunna ta den enkla vägen. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket de måste ha tjatat och envisats för att hamna där, och hur många som måste ha sagt att det var omöjligt, och jag beundrar dem så mycket för att de ändå gjorde det.