Hipp Hipp Hurra!
- 4 min
Idag fyller min blogg 5 år. Herregud! Då när det började gick jag på Handels och sommarjobbade på Åkestam.Holst med att skriva deras inskick till 100 Wattaren. Jag hade ganska mycket dötid, så jag började skriva för mig själv utan tanke på att någon annan skulle läsa det.
Det blev inlägg som det här:
Och det här:
Sista dagen på sommarjobbet fick jag för mig att maila ut länken till min blogg till alla på byrån. Vet inte vad som fick mig att våga det egentligen, men det gjorde jag. Och lagom till att jag började MCXL på Handels hade jag faktiskt fått lite läsare. Jag bloggade vidare om allt spännande jag lärde mig.
Fick lite elaka kommentarer.
Det blev dags för praktik och jag hamnade på Garbergs.
Några månader senare skrev jag på för heltid och bloggen bytte namn till Not Another Planning Blog. Jag tänkte att jag skulle tona ner mina åsikter lite och bli vuxen. Vi vet ju hur det gick med den saken.
Under våren 2008 skrev jag ett inlägg som fick mig att hamna i branschmedia för första gången. Det var svinjobbigt, kanske mest för att jag inte trodde att någon skulle läsa det jag skrev i affekt. Det gjorde folk. Och de var inte glada.
Men i slutänden var det nog bra ändå. För plötsligt fick jag skriva krönikor och debattartiklar för alla möjliga tidningar, som Aftonbladet och Dagens Media. Jag hade blivit hela branschens arga lilla tjej. Ju argare jag var, desto fler uppdrag fick jag.
Jag jobbade på och bloggen fick följa med i glädjeutbrott.
Och deppiga dagar.
Jag bytte roll, från planner till copywriter.
Jag fick sitta i debatter och undervisa på Berghs och Hyper Island.
Och i jurys. Så himla kul och lärorikt!
Frågor och tips började trilla in från alla möjliga håll. Frågorna kom mest från människor som var några år yngre än jag som undrade vad de skulle göra med sina liv. Jag älskade varenda sånt mail och gör det fortfarande. Sluta aldrig skriva, hörrni! Tipsen och de peppande mailen kom från människor jag respekterade så mycket att jag nästan svimmade när jag såg deras namn i inkorgen.
2009 blev jag fast krönikör i Resumé. Krönikan inspirerad av Egalias döttrar är jag nog stoltast över av allt jag har skrivit. En kollega på Garbergs berättade att hon hade varit hemma hos en vän som hade just den krönikan upptejpad på sitt kylskåp, för att påminna sig själv och sina döttrar om att inte sluta kämpa. Blir fortfarande glad när jag tänker på det!
Våren 2010 hörde några snälla Göteborgshipsters av sig och frågade om jag ville blogga för dem på Djungeltrumman. Självklart, sa jag. Och vips hade bloggen en massa läsare som inte alls jobbade med reklam.
Samtidigt mådde jag själv ganska pyton.
Och började i hemlighet planera en flytt över Atlanten. I oktober bar det av, och allt var upp och ner i många månader.
I februari damp ett mail ner som frågade om jag inte ville blogga för Resumé. Tja, det var väl för sjutton på tiden, tänkte jag.
Bloggen växte snabbt till sig och blev inom någon månad tre gånger större än den någonsin var på Djungeltrumman.
Jag skrev ett inlägg om Internetdialekter som lästes av mer än 10 000 personer. Rekord! Det är nog snart dags för en uppföljning.
Och här är vi nu. Mitt i sommaren, på en helt annan plats än där jag började. Under de här åren har jag hunnit byta jobb och roll och land och språk. Jag har flyttat isär och flyttat ihop och flyttat isär igen. Jag har bytt vänner och hårfärg och klädstil och musiksmak många fler gången än vad som kan anses försvarbart. Och hela tiden har ni fortsatt läsa, skriva och heja. Jag kan inte nog förklara hur glad jag är över att ha fått chansen att bygga upp den här lilla världen. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända de närmsta åren, men jag hoppas att vi kommer fortsätta hänga här eller på någon annan del av internet. Ni är det bästa jag vet!
