Hetta – hur kommer vi (över)leva i en allt varmare värld?

  • 7 min

Izabella Rosengren är vetenskapsjournalist med världen som arbetsfält. Just nu skriver hon på sin första bok Hetta, om människans unika förmåga att hantera höga temperaturer, om hur det är att leva på några av världens varmaste platser och hur vår framtid kommer att behöva gestalta sig för att vi ska överleva på en allt varmare planet. Boken utkommer 2022. Här är ett smakprov i form av bokens inledning.

En kvinna med ett barn uppknutet på ryggen och ett färgglatt knyte på huvudet går med raska steg förbi de bruna lerhyddorna med bränt grästak. Trots att det är mitt på dagen och solen lyser obarmhärtigt är hon till synes oberörd av värmen. Inte den minsta lilla svettdroppe skymtas i hennes perfekta ansikte. Inte ens barnet som sitter hårt pressat mot hennes rygg ser besvärat ut, trots att temperaturen måste vara upp mot 45 grader. Själv är jag ett vrak. Utan att se mig i spegeln vet jag att mitt svettiga ansikte fått en grisrosa ton och blivit svullet så att mina ögon ser små och pliriga ut. Det enda som har en normal färg är huden ovanför överläppen som av någon anledning alltid håller sig neutralt beige. Annars är just överläppen det ställe som jag svettas absolut mest på, som en märklig och grym ironi.

därefter tvingar en obeskrivbar huvudvärk från ingenstans mig att blunda för att inte kräkas av smärta

Mitt svedda, svettiga utseende hade kanske varit förståeligt om jag nyss hade genomfört ett träningspass i denna extrema miljö som är norra Ugandas torra och obarmhärtiga savann är. Men jag har bara gått några hundra meter från en plats i skuggan till en annan. Ändå känns det som att jag håller på att dö. Tilltagande yrsel får ner mig i en plaststol och plötsligt därefter tvingar en obeskrivbar huvudvärk från ingenstans mig att blunda för att inte kräkas av smärta. Jag svettas inte längre, huden är bara blossande varm och torr. Till och med överläppen. När jag tvingar upp ögonlocken ser jag inget. Jag har aldrig haft så ont i huvudet förut och det bekymrar mig. Hur länge skulle jag behöva vara blind? Jag har ju saker att göra. Inte kan jag bara sitta där och hålla på att kräkas när det finns flyktingar att intervjua som har genomgått mycket värre saker än lite solsting.

Jag vet ju att jag reagerar dåligt på värme – jag får direkt huvudvärk och svetten börjar rinna i ansiktet redan när temperaturen når över 20 grader. Däremot är jag extremt väl anpassad till kyla.

Någon i mitt sällskap ger mig två vätskeersättningstabletter som jag blandar i en flaska med ljummet vatten. Jag blundar och sveper innehållet och hoppas att ingen ska se hur dåligt jag mår. Det värsta jag vet är att stå i centrum och kanske är det blotta skräcken för vilken uppståndelse det skulle bli om jag svimmade som håller mig vid medvetande. Inte sticka ut, inte synas. Efter att ha fokuserat på att andas mig ur smärtan börjar jag långsamt att må bättre. Det känns inte längre som att solens strålar ska klyva mitt huvud itu som lasersvärd. Bara kinderna är fortsatt röda och det kan jag leva med. Pannan, hakan och näsan är återigen beiga. Jag vet ju att jag reagerar dåligt på värme – jag får direkt huvudvärk och svetten börjar rinna i ansiktet redan när temperaturen når över 20 grader. Däremot är jag extremt väl anpassad till kyla. Jag fryser nästan aldrig och de senaste tio åren har jag inte ens bemödat mig att plocka fram en tjockare jacka på vintern. Inte ens kylan i Sibirien kunde få min kropp på bättre tankar, så trots att det var tiotals minusgrader tuffade den under flera veckor på endast skyddad av en enkel täckjacka från H&M. Däremot har jag varit som en vandrande död när jag har rapporterat från länder som Kuba, Marocko och Indien. Främst skäms jag för vattenfallet i mitt ansikte, vilket får mig att göra ett sämre jobb eftersom jag inte vill se folk i ögonen, men värmen påverkar även min drivkraft och motivation. Dock aldrig så pass att jag har fått shotta vätskeersättning. Därför är jag faktiskt lite skakad. Det får mig att fundera på hur de som lever här kan överleva – och hur många av dem som egentligen inte klarar av värmen? Vad händer med dem? Men min resa fortsätter och jag får annat att tänka på. Som magsjuka.

hemma i Sverige igen förstår jag att jag har vandrat med döden vid min sida

Inte förrän jag är hemma i Sverige igen förstår jag att jag har vandrat med döden vid min sida. Som av en slump hamnar jag framför ett tv-program som handlar om det område i Uganda som jag precis har besökt. Programledaren Levison Wood, vars grej är att vandra långa sträckor över olika kontinenter, går över samma svedda grässtrån bland samma bruna hyddor som jag just gjort. Och samma obarmhärtiga sol lyser över hans väg. På en av etapperna har han med sig den brittiska journalisten Matthew Power – en världsvan man i sina bästa år som sannerligen har besökt mer extrema miljöer än en het savann. Men efter att ha gått vandrat i några timmar i den 45-gradiga värmen börjar Powers att må dåligt. Han får huvudvärk, börjar att spy och yra. Han faller ihop under ett träd och produktionsbolagets personal rusar fram med vattenflaskor för att kyla ner honom. De har dock inte mer än några slattar kvar, så i stället börjar de att fläkta honom för att få ner temperaturen. De säger att han måste fortsätta att andas, men man märker att de inte är säkra på om han hör dem. Programledaren ringer efter hjälp på en satellittelefon, men får till svar att terrängen är för otillgänglig för att man ska kunna komma med en helikopter. Det hade troligtvis inte hjälpt för mindre än en timme efter att journalisten säckade ihop är han död. Matthew Power dog på samma plats och av samma symptom som jag hade. Av värmeslag, något jag fram tills dess trodde bara kunde innebära en knallröd solbränna och kanske skitjobbig huvudvärk.

Varför dog han och inte jag – den person i världen som är minst anpassad för ett liv i hetta? Jag borde ju rimligen knappt ha överlevt att gå ut från flygplanet om han dog av värmeslag på savannen. Var det vätskeersättningen som räddade mig? Eller att jag sökte skuggan i tid? Att jag hade svala kläder på mig? Guds ingripande? Ingen vet och säkert finns det flera anledningar. Vad som är säkert är att det hade varit höjden av ironi om jag, en person som avsky värme, dog av värmeslag. Är det för kallt kan man alltid ta på sig mer kläder, men är det för varmt kan du inte ta av dig mer än vad du har på dig. När man väl står där i sin nakenhet finns det inget mer att göra än att gilla läget – vilket såklart är jävligt svårt när det känns som att man smälter. Nej, ska jag dö av något väderrelaterat så känns det mycket mer jag att frysa ihjäl. Mer värdigt på något sätt.

jag har bestämt mig för att ta reda på hur det är att leva på några av världens varmaste platser.

Med detta som utgångspunkt har jag bestämt mig för att ta reda på hur det är att leva på några av världens varmaste platser. Kanske av rädsla för vad som komma skall. För att jag varje år ser mina snöiga vintrar regna bort och mina milda gröna somrar brännas bort i något som börjar likna återkommande ökenhetta. Kommer människornas vardag i de varma länderna en dag att vara min vardag och kommer jag i så fall att överleva? Kommer vi?