Hen och jag
- 2 min
- 8 kommentarer
När jag var liten berättade någon av mina föräldrar, minns inte om det var mamma eller pappa, den här gåtan för mig.
En far och hans son är ute och kör bil. Plötsligt händer något och de kraschar med bilen rakt in i ett träd. Båda blir allvarligt skadade. När de kommer till sjukhuset rullas sonen in i operationssalen. Läkaren kommer in och ropar ”men herregud, det är ju min son!” Hur hänger det ihop?
Jag fattade ingenting. Jag gissade på så många olika lösningar min sjuåriga hjärna kunde komma på. Pappan kanske inte blev skadad ändå? Eller var läkaren hans farfar och han sa fel? Nej, förklarade min förälder. Läkaren var pojkens mamma.
Jag kom att tänka på den lilla historien när det stormade så himla mycket (igen) runt ordet hen förra veckan. För mig är det nämligen precis det här ordet är så bra på. Det hjälper oss att inte utgå ifrån att en viss person/titel/yrke har ett visst kön. Hade det funnits i min 80-talsuppväxt hade det inte varit svårt för mig att lösa gåtan. Och mina föräldrar hade inte behövt berätta för mig att jag kunde bli vad jag ville, även fast jag var flicka och alla läkare/presidenter/poliser var en han. Jag skriver för mig, för anledning till att den här debatten eller vad man nu ska kalla den kan pågå i evigheter är för att alla diskuterar helt olika saker. Det blir uppenbart när DN försöker förklara turerna här.
I ena ändan av spektrat finns de som menar att hen är ett smidigt sätt att förenkla språket. Helt opolitiskt. Istället för att skriva han eller hon när vi inte vet könet på en person säger vi hen, och sparar en massa tid och tecken. Som på finska. Som orden förälder eller barn. I andra ändan finns de som vill avskaffa könsbundna pronomen helt (det Nöjesguiden gjorde i sitt hen-nummer) och kalla alla för hen alltid, som ett sätt att minska skillnaderna mellan män och kvinnor som vårt samhälle så gärna vill accentuera. Ytterligare en aspekt är den queera; att personer som inte känner sig som man eller kvinna ska kunna omnämnas som hen.
De här tre grejerna har ingenting med varandra att göra egentligen. Det är äpplen och päron och apelsiner, och därför blir det så stormigt och samtidigt så himla tråkigt att höra folk diskutera det. Någon som är för fattar inte vad folk kan ha emot ett ord som förenklar språket, någon som är emot vill inte upplösa de biologiska könet och ytterligare någon säger att det skulle försvåra läsningen av nyhetstexter. Jag orkar verkligen inte höra mer nu. Och skriver därför ett inlägg. Ehhhh… jaja.
Jag älskar att snacka språk. Men om vi ska fortsätta prata om hen kan vi väl prata om samma hen i alla fall? Bara en liten, liten önskan.