Helvetes jävla fittor.

Exakt så sa jag lågt (lite för högt) till mig själv och försökte att inte slå närmsta stackars förbipasserande/bil/papperskorg. Jag gick hem från jobbet och lyssnade på P1-dokumentären Den fastspända flickan och jag vet, man ska inte använda sitt eget kön som svärord men nu blev det så. För när man lyssnar på hur en tonåring blir så fruktansvärt, sinnessjukt, illa behandlad av de myndighetspersoner som ska hjälpa henne, då kommer orden som de vill.

Lyssna på den. Please. Jag vet att de flesta av er inte kommer att göra det för man känner att man inte har två timmar av sitt liv att avvara, men försök. Ok? Om gjort, kan du sluta läsa här.

För den som ändå inte hinner eller orkar: en sammanfattning. Dokumentären handlar om Nora, som växer upp med en alkoholiserad och misshandlande pappa, börjar bete sig destruktivt och i tonåren får kontakt med psykvården. Tyvärr är det då problemen börjar.

I del 1 av dokumentären skickas Nora fram och tillbaka mellan olika boenden, blir våldtagen, försöker bete sig “lagom” destruktivt för att slippa åka hem men ändå inte låsas in i isoleringscell. Det misslyckas så klart. Man blir sjukt frustrerad, framför allt över de ansvarigas släpiga röster som är så oengagerade att man inte förstår. Till slut hamnar Nora på ett vårdhem där hon börjar prostituera sig (trots att hemkommunen betalar 5000 spänn om dagen för “vården” där det ska finnas personal dygnet runt). Och så träffar hon Göran Lindberg, den före detta polischefen som kallades Kapten Klänning. Ni vet, han som dömdes för grov våldtäkt mot flera tonårsbarn. Orkar inte ens skriva vad som händer då, men ni kan ju föreställa er.

Men det är i del 2 helvetet brakar loss på riktigt. Efter rättegången mot Lindberg försöker Nora ta livet av sig. Det blir början på en cirkus av olika slutna vårdanstalter, psykakuter, spännbälten och vad som måste vara några av de värsta maktmissbrukande idioter (aka helvetes jävla fittor) man skulle kunna råka ut för, även som vuxen och frisk. Det värsta är samtalet Nora spelar in mellan sig och sin överläkare. Hon, som borde vara ett vrak, är så jäkla vettig. Försöker få svar på sina frågor, försöker få vård, försöker få träffa en kvinnlig psykolog vilket ju är en jävla självklarhet. Han, vars enda syfte är att hjälpa henne, är värre än allt man har sett på film. Det slutar med att han, trots att hans kollega har beslutat om tvångsvård, skickar hem henne från psykakuten, och hon hoppar från balkongen när hon kommer hem. Slut.

Ja. Så. Min första tanke var: det kan inte hända mig. Och det menar jag inte som något bra. Bara krasst konstaterande. Jag har människor omkring mig, jag har pengar. Jag får hjälp när jag behöver det. För det läskiga är ju att Nora är inte så sjuk i början. Det finns många som har det tufft när de växer upp, många som är destruktiva i tonåren. Men Nora har ingen, och därför går hon från en relativt okej tonåring till, enligt överläkaren, “en av Uppsalas mest vårdkrävande patienter”. Hur rimligt är det? Hur rimligt är det att samhället hellre än att sätta in tidig hjälp till dem som behöver det, harvar runt i byråkrati tills personen är så nedbruten att det inte finns någon hjälp att få?

Sen kan man ju fundera över det rimliga i att ha en uppenbar kvinnohatare som överläkare för psykiatrin i Norra Uppland. Men det orkar jag inte ens börja tänka på.

Uppdatering: Nu har Ola Gefvert fått gå från sitt arbete på psykakuten. Men vad jag förstår av de andra uppdragen, inklusive det som ägare av de bolag som han själv som överläkare kan lägga ut uppdrag på.