Hejdå din jävel
- 2 min
När man flyttar någonstans långt bort från allt och alla man känner blir vänskaper ganska annorlunda. Dels blir det någon slags turboaspekt på det hela. Man har all tid i världen men ganska få att dela den med, så när man har känt någon ett år eller två känns det som en livstid.
Och så är man väldigt mycket mer beroende av varandra. Det finns inga barndomsvänner eller föräldrar eller syskon att ringa när allt krisar (eller man exempelvis behöver bära en tung grej). Så då får man ringa någon som finns till hands. Och en av de personerna som jag har ringt absolut mest det senaste året är Alexandra.
Det bästa med vår vänskap är att vi började på helt fel fot. Det tog minst ett halvår av ihopspringande på fester och middagar innan vi fattade att vi faktiskt gillade varandra. Det var bra för det fick mig, som kan vara lite väl snabb på att fatta beslut ibland, att lära mig att man faktiskt inte har nån aning. Världens grymmaste person kan finnas precis i närheten utan att man har begripit det.
Sedan vi fattade detta har vi haft obegripligt kul. Vi börjar och slutar nästan alla våra utekvällar tillsammans. Jag har skrattat med den här kvinnan på tak i Brooklyn, viskandes och inlåst i badrum klockan 4 på morgonen och på barer på Bahamas (där presidenten heter Obahama).
Har ingen aning om vad detta betyder.
Men det jag gillar mest med Alexandra är inte att hon är sinnesjukt rolig. Det är att hon är den minst dömande personen i hela världen. Hon ser alltid det bästa i alla personer och situationer. Hon förlåter saker som jag själv inte skulle fixa. Hon är makalöst generös både med sig själv och allt hon äger och har. Och hon är superlojal och skulle aldrig, aldrig bryta ett förtroende.
Såna manniskor träffar man inte så ofta. Och när man gör det, flyttar de idag till Stockholm och så vidare till Australien för att bli zooskötare. För att citera ett sms från kl 01.41 den 5 juli: JAG ÄLSKAR DIG FAN DIN JÄVEL.
Önskar verkligen att det där sista var sant idag också.