Heja från sidlinjen
- 2 min
- 16 kommentarer
På senaste tiden har det ju snackats en del om män och feminism. Att män kan vara feminister är väl alla numer överens om, precis som att vita kan vara anti-rasister och höginkomsttagare kan rösta på Socialdemokraterna. Även om den politiska diskussionen ofta vill få det att låta annorlunda (orka en till person som säger ”mer pengar i plånboken”. På riktigt.) så kan man ju ibland vilja förändra så att saker och ting blir bättre för andra, även om man själv förlorar på det kortsiktigt. Man kanske helt enkelt vill ha ett sånt samhälle.
Det vi pratar om nu är snarare tolkningsföreträde. För som jag började skriva för några veckor sedan är feminismen naturligtvis inte undantagen från den patriarkala struktur den finns inom. Alltså används en massa tekniker för att hota, förminska och förlöljliga feminismen, eftersom den handlar om kvinnor (att någon skulle säga till dem som protesterade under exempelvis arabiska våren att de fått för lite kuk/fitta för att de ville ha lika möjligheter för alla känns inte särskilt troligt). Och som en funktion av samma grej blir de manliga feministerna mer värda än de kvinnliga.
Jag går själv på det där gång på gång. Jag blir helt överlycklig när snubbar uppfostrar sina barn genusmedvetet, tar ut alla sina föräldradagar, kliver in i mitt kommentarsfält och tvålar till någon som inte vet vad de pratar om, startar företag med kvinnliga kollegor och ställer sig i ett tv-program och diskuterar rättvisa. Jag blir lyckligare än när kvinnor gör precis samma sak. Till viss del kan det förklaras med att det tyder på framgång, eftersom män kanske traditionellt inte har brytt sig om de här frågorna (precis som medborgarrättsrörelsen i USA startade hos de svarta och sen blev allmängods). Men det handlar också om strukturer. Igen. Strukturer som har lärt mig att en mans åsikt är mer värd än en kvinnas.
Vissa menar att kvinnor alltid måste ha tolkningsföreträde i feministiska frågor, eftersom det bara är den som själv upplever problemen som kan definiera dem (även om vem som helst naturligtvis kan engagera sig). Jag tror inte att jag håller med om det. Jag vill att den som är smartast ska ha tolkningsföreträde. Men det är helt klart ett problem att män med självklarhet kan kliva in och inte bara stötta en fråga, utan ta över den om de vill, medan kvinnorna igen bara står vid sidlinjen och applåderar.
Tja, vad ska man göra åt det då? Jag vet inte riktigt. Kanske fortsätta fundera, analysera och kritisera. Kanske peka på dumma strukturer när man ser dem. Och kanske fundera på hur man som man kan supporta sina medkvinnor, utan att för den sakens skull ta över matchen.