Hej Kristina Ekman!
- 3 min
För någon vecka sedan skrev vår gemensamma vän Pia en vänlig uppdatering om ett blogginlägg jag hade skrivit. Du och jag känner inte varandra, men eftersom Pia taggade mig i posten ligger den och din kommentar på min Facebookvägg för alla som vill se. Det du skrev har irriterat mig lite, så jag tänker att jag ska försöka mig på att förklara varför.
För det första har du helt enkelt fel i sak. Alla människor, oavsett hur bra eller dåligt de har det, har ångest. Det är en psykologisk nödvändighet. Att låtsas som något annat är just att låtsas. Att ha ångest betyder inte att man lägger ner en massa tid på att grubbla, bara att man är vuxen nog att inse enkla fakta om livet. Som du säkert märkte när (om?) du läste inlägget var det just grubblandet jag vände mig emot. Istället tror jag att man måste acceptera att negativa känslor är en del av att vara människa. Och jag känner inte jättemånga som har ”fullt upp med att överleva”, men något säger mig att de inte alltid är ”glada och nöjda” de heller.
För det andra tycker jag att det är märkligt att du kan uttala dig om att jag ”har det för bra” och vad jag ”hinner” när vi aldrig har träffats. Jag vet inte om mitt dygn har fler timmar än ditt eller om jag bara är mer effektiv, men jag ser inga som helst problem med att hinna reflektera över negativa aspekter av livet och ändå sätta maten på bordet. Enligt mig är det största ”västerländska överflödsproblemet” inte att vi grubblar för mycket, utan att vi sysselsätter oss med en massa ytliga stressmoment för att inte hinna tänka. Det gör oss otroligt lätta att kontrollera för den som vill, eftersom det då anses (precis som du skriver här) fult eller bortskämt att vara kritisk eller fundersam. Men är det på allvar bättre att springa ut på stan och köpa ännu fler prylar, eller renovera köket, än att skriva ett blogginlägg om vardagsångest?
Det största problemet är dock naturligtvis inte att du skriver så här om mig. Det är att du inte är ensam med att tänka, och prata, så här. Och precis det tänket är en vanlig orsak till att så många människor lider i hemlighet. Här på bloggen har jag skrivit om bland annat utbrändhet, ätstörningar, depression, psykofarmaka och terapi, och det tycker många är modigt. Anledningen till det är människor som pratar som du. Som kritiserar dem som är sjuka och insinuerar att de bara är lata, eller hittar på. Att de mår dåligt för att de har det för bra. Det är det som gör att man drar sig för att prata med sin chef, sin läkare, eller till och med sin familj, om problemen. Problem som är högst verkliga, som drabbar nästan alla någon gång i livet, och som ofta går att lösa om man bara får rätt hjälp.
Jag mår bra för tillfället och din kommentar gör mig mest bara trött. Men samtidigt, just nu, finns det miljontals människor runt om i världen som vill hoppa från balkongen, som inte äter, som skär sig i armarna, som står och gråter framför pastahyllan på ICA, som inte har ork att klä på sina barn, som svimmar av utmattning i badrummet och slår upp ett diskbrock i ryggen, eller som bara har en riktigt jävla dålig dag. Människor som skulle kunna få hjälp om såna som du bara kände er lite mindre manade att snacka om det ni uppenbarligen inte har någon aning om. Så det kan du ju grubbla på. Om du hinner.
Vänligen,
Nina Åkestam