Hej Björn Werner!
- 3 min
- 22 kommentarer
Jag såg att du skrev ett blogginlägg angående en tidningsartikel jag var med i. Där skriver du bland annat att vi som var med där, och överlag har diskuterat psykisk ohälsa under taggen #baramänniska, ska SLUTA JOBBA MED MARKETING OCH PR ISTÄLLET OM ER ARBETSGIVARE TVINGAR ER JOBBA DYGNET RUNT FÖR ATT PAKETERA TRAMS OCH NI SEN DESSUTOM MÅR SÅ DÅLIGT AV DET OCH TAR DET PÅ SÅ STORT ALLVAR ATT NI TYCKER SYND OM ER SJÄLVA (PÅ TWITTER!?!?!?) (dina versaler)
Jag skulle vilja att du gör ett tankeexperiment. Jag skulle vilja att du föreställer dig att du är 23 år. De år du hittills har levt har i princip gått ut på en enda sak: att se till att inte allt ska gå åt helvete. Du har växt upp i ett land där arbetslösheten stiger, där de sociala skyddsnäten blir svagare, men där många säger att det går att ordna det okej för sig, om man bara jobbar tillräckligt hårt. Så det har du gjort. Du har gått ut gymnasiet med finfina betyg, slitit dig igenom en högskoleutbildning och lyckats få ett jobb. Du har ett jobb! Ett jobb som du dessutom gillar! Det har ingen du känner lyckats med. De har lagt CSN-lån på hög, slitit på extrajobb och vikariat medan de har försökt få någons uppmärksamhet för något de skulle kunna bli bra på. Men det har oftast inte funkat.
Hur som helst, du är undantaget. Du är 23 år och tjej i en mansdominerad bransch. Du vet ganska lite om arbetslivet överlag, men gör så gott du kan. Du vill inte ställa dumma frågor, då kanske chansen försvinner. För det är precis så folk brukar beskriva ditt jobb. Inte som en anställning, eller som ett jämlikt kontrakt. Det är en chans. Lite oklart till vad, men ändå. När man får en chans är det bäst att man tar den.
Du blir ofta ifrågasatt. Folk frågar om du inte är för ung, för välutbildad (?) eller för… ja, de säger inte kvinnlig, men det händer nästan varje dag att gäster på besök tar för givet att du är receptionisten, inte konsulten.
Ifrågasättandet måste motbevisas. Chansen måste tas. Så du gör det som krävs. Du gör allt noga och snabbt. Du är alltid glad. Du säger inte nej. Du ställer inga krav. Du slutar inte jobba med reklam, för det är det enda du kan.
Det funkar i tre år ungefär. Sen upptäcker du att du har ett tryck över bröstet varje morgon. Du märker att du inte kan bestämma vilka kläder du ska ha på dig. När du får ett nytt uppdrag går du in på toaletten och kräks. Du tycker inte det minsta synd om dig själv, för alla känslor, inklusive livslust och kärlek till din egen familj, är avstängda. Men du biter ihop, för vem är du att klaga? Du fick ju chansen. Den som så många ville ha, men nästan ingen fick.
Jag skulle kunna skriva några rader om det ologiska i att rasa mot människor som försöker förbättra arbetsvillkoren för sig själva och andra, oavsett bransch. Eller kanske om vilket hemskt ställe mediabranschen skulle bli om de enda som fanns kvar var stenhårda arbetsnarkomaner, eftersom alla andra ombads hålla käften eller byta jobb. Men jag nöjer mig med att säga så här:
Jag ställde inte upp i intervjun för att jag tycker synd om mig själv. Vilket det i och för sig är helt okej att göra ibland, inte minst när man inser att man har blivit grundlurad av ett system man inte var med och skapade. Jag ställde upp för att jag vet att många andra känner igen sig i situationen jag var i (mitt mest delade och kommenterade blogginlägg någonsin handlar om just utbrändhet) och tycker att det är så svårt att prata om det. Exempelvis för att okänsliga idioter som du känner er manade att uttala er vitt och brett om människor och situationer ni inte har någon aning om.
Ha det fint!