Happy Go Lucky
- 3 min
Lyssnade på ett gammalt avsnitt av Fredrik&Filips podcast häromdagen och som ganska ofta pratade de om lyckopiller. De diskuterade huruvida Filip borde ta såna för att komma ur sina svackor, eller om det skulle förstöra hans kreativitet. De kom fram till att det nog skulle vara så. Bäst att skippa pillren. Vem vill vara glad hela tiden, liksom?
Fram till vintern 2010 hade jag nog resonerat precis som de gör. Eller, jag gjorde det nog faktiskt fortfarande, i den mån jag kunde resonera över huvud taget. Det var förbannat mörkt och kallt och februari och jag stod utanför apoteket och storgrät. Där inne fanns ett recept som bekräftade att jag var galen.
Jag ringde Kalle och snorade och bölade att jag inte kunde gå in. Den där jävla läkaren, fattade hon inte hur dåligt jag mådde? Skulle hon dessutom tvinga på mig de där pillren och apotekspersonalens dömande blickar och what not?
Låt mig utan att bli alltför långrandig ge en snabb överblick av vad som hade lett fram till den här bedrövligt pinsamma scenen utanför apoteket på Sveavägen. I drygt två månaders tid hade min kropp bara haft två lägen. Ett som fick mig att vrida mig i panik, vilja rymma ut ur min egen kropp, slänga saker i väggar och skrika tills rösten inte höll längre. Och ett helt avstängt, där jag inte kände något alls, inte kunde fatta beslut, inte kunde laga mat, inte kunde klä på mig.
När man tänker på depression tänker man, i alla fall jag, på något slags nedstämdhet, lite spleen, att man liksom ger upp om världen. Det var så oerhört långt ifrån hur det kändes för mig. Hell, jag hade blivit ÖVERLYCKLIG av att känna mig nedstämd eller uppgiven. Vilken känsla som helst hade varit fantastiskt, utom den ständigt närvarande att vilja hoppa ut genom fönstret. Men någon hade stängt av den kranen och det fanns inget i världen som kunde slå på den igen. Inte min familj, inte mina vänner, inte min favoritmat eller en rolig film. Inte hemska nyheter eller död eller katastrof. Ingenting.
Jag vet inte hur det blev så att jag till slut gick in på det där apoteket och hämtade ut mina anti-depressiva. Men jag vet att några månader senare började jag bli normal igen. De där hormonerna eller synapserna eller vad det är som gör att man känner nåt över huvud taget, de hade börjat fungera. Och en dag började jag bli lite snurrig av medicinen. Då var det dags att lägga av. Det är nämligen det enda som händer om en person som är frisk äter anti-depressiva. Jag var varken gladare eller ledsnare än innan. Bara mig själv. En person som kunde sköta ett jobb och bry sig om sina vänner och käka en glass. Och vara kritisk, förbannad och ledsen. Fy tusan vad jag hade saknat det.
Poängen då? Tja, om man oroar sig över att lyckopiller ska döda ens kreativitet, då ska man nog avstå. Har man förmågan att resonera så är man antagligen inte deprimerad. Om man däremot har ägnat lite får mycket tid på senaste åt att stå framför pastahyllan på ICA och gå därifrån tomhänt och gråtande en timme senare för att man inte har kunnat bestämma om man skulle ha tagliatelle eller farfalle, då är man väldigt glad att de där medicinerna finns.