Hanna Fahlkvinnan
- 1 min
Jag har två journalistidoler. De här personerna kan i mina ögon inte göra något fel. Om de mot förmodan skulle producera en text som var något mindre än genial skulle jag vända ut och in på mig själv för att hitta en ursäkt. Så fort jag börjar läsa en artikel som jag gillar börjar mitt hjärta slå lite fortare och så bläddrar/scrollar jag till slutet för att se vem som har skrivit den. Om det är en av mina favoriter tänker jag nöjt ”Jag visste det!” och är det någon annan tänker jag att de måste ha blivit väldigt inspirerade.
Den ene är Erik Almqvist på Filter. Den andra är Hanna Fahl. Min ovillkorade kärlek till Hanna började nog i maj 2007 när jag hörde Kär i en Hipster första gången. Jag hade precis börjat i reklambranschen och fattade bara hälften av referenserna, men jag insåg att här var en person som skulle vägleda mig genom vad som är rätt och fel utan snedtramp.
Fyra år senare har det visat sig stämma. Hanna har inte bara alltid rätt, hon är dessutom klok. Och rolig. Artikeln i DN om Bob Dylanmännen är ta mig tusan det roligaste jag har läst på evigheter. Läs den nu om du inte redan har gjort det. Sen kan man läsa Fredrik Wikingssons artikel också, den är kul den med. Men det är inte Hanna. Inte riktigt Hanna.
Herregud! Jag är en Hanna Fahlkvinna!