Godhetsmonopolet

Känner mig manad att skriva några rader om KONY2012 igen. Inte minst för att Emmanuel Karlsten satte fingret på det så bra häromdagen.

Ett kritiskt förhållningssätt är bra och som jag skrev tidigare finns det säkert anledningar till att genomlysa och diskutera vad Invisible Children sysslar med (även om jag för min del fick de flesta av mina frågor besvarade i det här officiella uttalandet.), och lyfta fram vilka alternativ som finns. Många kloka synpunkter har till exempel kommit fram i kommentarerna till mitt förra inlägg om saken, läs dem om du inte redan har gjort det!

Men jag får inte känslan av att det är det de allra argaste KONY2012-kritikerna vill. Jag tror att de vill ha monopol på godhet. Jag tror helt enkelt inte att de gillar att vanliga människor ger sig in och försöker hjälpa till, eftersom det gör dem själva mindre speciella. Hellre än att omfamna engagemanget som KONY2012 tveklöst har gett upphov till, och som Emmanuel skriver leda in det på det man anser vara rätt väg, väljer man då att kritisera det. Gärna med en dryg kommentar på FB (“läs det här alla ni som tycker att KONY2012 verkar så himla bra”) och en länk till ett och samma blogginlägg. Målet är inte att hjälpa till. Det är att få folk att känna sig dumma, slarviga, fel. Fel för att de försöker.

Det här beteendet tycker jag att man kan se i alla möjliga sammanhang och det är lika sorgligt varje gång. Det finns inom feminsmen, inom den gröna rörelsen, inom alla hjälporganisationer jag någonsin har jobbat med. Jag stöter själv på det hela tiden här på bloggen, eftersom jag ju ofta skriver om grejer jag inte har femtusen akademiska poäng inom.

På senaste tiden har jag dock upptäckt att det inte gör så mycket. Ett av de bästa sätten att lära sig saker är att formulera en åsikt efter eget huvud och sedan slänga ut den och se hur folk reagerar. Dem som rättar ens faktafel och bemöter ens argument ska man lyssna på. Men de som försöker kollra bort en och få en att känna sig dum, dem kan man skita i. För ville de verkligen förbättra världen skulle de vara mer intresserade av att göra mig till en av sina än att berätta för mig att jag inte är tillräckligt smart för att få vara med.