George Sands sårade känslor
- 1 min
- 3 kommentarer
När jag satte ihop förebildslistan igår kom jag att tänka på att den är ett jättebra exempel på varför kvotering är bra. På listan dök det som ni kunde se bara upp kvinnliga namn. Det var inget jag hade bett om. Men sammanhanget (min blogg, boken man kunde vinna osv.) ledde tydligen in de allra flesta på det spåret.
Betyder det att det inte finns manliga förebilder? Eller att de är mindre bra än kvinnliga förebilder? Naturligtvis inte. De flesta kom bara inte att tänka på dem. Så funkar den mänskliga hjärnan: den förenklar och drar slutsatser utifrån sammanhangen de befinner sig i. När ett blogginlägg som handlar om kvinnliga förebilder ber om fler förslag på förebilder blir det fler kvinnor. När en valberedning för en styrelse bestående av enbart män ber om förslag på namn på nya potentiella ledamöter blir det fler män.
Det är precis därför kvotering är ett så bra verktyg. Det tvingar våra hjärnor att sluta lata sig.
Alla namnen på listan är superbra exempel på förebilder. De är kompetenta på det området, skulle man kunna säga. Skulle man sätta dem i ett rum och för att diskutera förebildskap skulle det bli väldigt givande. Men det hade blivit ensidigt. Hade vi däremot ansträngt oss lite för att få in namn på manliga förebilder hade det blivit ett jäkla superteam. Naturligtvis hade då några av de kvinnliga förebilderna fått stryka på foten. Trots att de är kompetenta hade de fått lämna plats åt någon annan, också kompetent, person. Men de manliga förebilder vi hade kvoterat in hade varit viktigare för att lösa uppgiften. Vi ska inspirera så många som möjligt. Vi har inte tid att bry oss om George Sands sårade (och kompetenta) känslor.