Geniet och sidekicken
- 2 min
Läser om Studio Totals nallebombning i DI Weekend. ”Det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti när han lyfte från flygplatsen Pociunai i södra Litauen i sitt ganska nyinköpta tresitsiga Jodelplan i sällskap av 22-åriga Hanna Frey och 879 nallar” börjar artikeln.
Man skulle kunna skriva ”Det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti och Hanna Frey…”. Man skulle kunna skriva ”det var en lyckosam dag för Tomas Mazetti och kollegan Hanna Frey” eller ”Det var en lyckosam dag för Hanna Frey när hon lyfte från flygplatsen Pociunai i södra Litauen i sitt ganska nyinköpta tresitsiga Jodelplan i sällskap av XX-åriga Tomas Mazetti och 879 nallar” Man skulle kunna skriva på en massa olika sätt om två kollegor som ger sig upp i ett jaktplan för att göra något som kommer att få politiska konsekvenser för hela EU. Ändå väljer journalisten att skriva så här. Varför?
Jag hickade till för det är ändå rätt ovanligt att man gör ett sånt typexempel på könsstereotyp skildring av karaktärer i en affärstidning. Tomas: drivande, aktiv, beskriven av sina handlingar. Hanna: sällskap (nämnd tillsammans med 879 nallar), definierad av sin ålder, och senare i bildtexten, av sin roll som Tomas respektive. Trots att de gjorde allt tillsammans. Trots att vi inte har någon aning om vems idén var, eller hur de hamnade i det där planet.
Just här hakade jag dock upp mig extra mycket på faktumet att man nämner kvinnans ålder, men inte mannens. Tycker, utan att veta exakt, att det är himla vanligt? Vad vi ska läsa in i faktumet att Hanna är 22 år är lite oklart, men ändå finns det där. Oavsett om en kvinna är 14 eller 67 anses hennes ålder på något vis säga något om hennes karaktär. Medan en snubbe alltid är en snubbe.
Anna Laestadius Larsson skriver i sin senaste krönika att de män som kallar folk jävla fitta för att de skriver om jämställdhet inte är ett hot, de är patriarkatets sista suck. Gud vad jag önskar att jag kunde hålla med om det. Men när till och med kvinnliga affärsjournalister faller för myten om det manliga geniet och den kvinnliga sidekicken, då känns tyvärr patriarkatet alldeles för livskraftigt.