Favorit i repris 6: Den svenska modellen (2011/11/03)
- 3 min
- 1 kommentar
I DN Kultur fanns häromdagen något så ovanligt som en lång, djup och kritisk artikel om modebranschen. Den handlar om modellernas arbetsvillkor. Läs den här. Jo gör det. För de flesta som läser den har bloggen jobbar i någon form med reklam eller media och det här är vårt problem och ansvar. Även om vi inte jobbar med modevarumärken ror vi oss i samma kretsar som dem som gör det. Vi skriver för eller annonserar i samma tidningar, vi är kompisar, vi går på visningar, vi castar till reklamjobben. Det är oss det handlar om.
Artikeln konstaterar bland annat de här sakerna:
– Många modeller är 14-15 år när de börjar jobba.
– De blir då direkt inbjudna i en värld av sprit, droger och annat destruktivt
– Snittvikten för modeller har sjunkit 10 kilo på 15 år. Provkollektioner sys nu i storlek 32.
– Modellers kroppar har vetenskapligt bevisad påverkan på kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning och utbredningen av ätstörningar
– Ingen av de intervjuade i artikeln, varken fotografer, modellagenturer, modehus, kulturministern eller modellerna själva tycker att problemen är deras ansvar. De skyller på varandra i ett nästan skrattretande cirkelargument.
När jag läser svaren från modemänniskorna blir jag matt, men inte förvånad. Modebranschen är inte känd för att vara varken smart eller empatisk. Det blir oerhört larvigt när person efter person menar att det är ekonomin som gör att modellerna jobbar under hemska arbetsvillkor. Man MÅSTE använda 14-åringar, för man har inte RÅD med de äldre modellerna. Varför dessa 14-åringar ska väga 40 kilo och dessutom ta droger är det ingen som svarar på. Eller om det då var så att modehusen hade råd att betala mer för 15 år sedan, om nu vikt och pris hänger ihop så mycket. Varför man i andra branscher måste betala skälig lön och då får anställa färre människor om man inte har råd, är det heller ingen som svarar på. Klart att det skulle vara billigare att anställa 14-åringar som byggarbetare, men det får man inte, liksom. Störigt, som sagt, men inte förvånande.
Tappa-hakan-märkligt är det däremot när kulturminister Lena Adelsohn Lijeroth säger ”poltiiker kan inte lösa frågan, men vi kan vara engagerade”. Klart som fan att ni kan. Ni kan, som man har gjort i många andra länder, lagstifta. Ni kan införa åldersgränser. Ni kan införa BMI-krav. Ni kan låta lämplig myndighet utreda arbetsvillkoren för de här barnen och åtala den arbetsgivare som förser minderåriga med droger och alkohol. Ni kan informera föräldrar om vad de släpper iväg sina döttrar till.
Att satsa mer pengar på ätstörningsvård är så jävla bakvänt. Som att säga till någon att ta en Treo istället för att sluta slå huvudet i vaggen. Om det är vad kulturministern tycker att hennes jobb går ut på blir jag oerhört besviken.
Men okej. Om modebranschen inte tänker göra nåt, och regeringen inte tanker göra nåt, då är det väl upp till oss då. For tänka sig, vi sitter på pengarna. Och är det något som faktiskt kan förändra såna här saker är det att plånboken försvinner. Därför föreslår jag att alla vi som ibland har med modellbranschen att göra, som byråer, fotografer, redaktörer, stylister, modebloggare eller whatever, kommer överens om följande. Vi jobbar bara med företag som ställer upp på följande:
– Modeller ska vara över 20 år. Inte 18, då går man fortfarande i gymnasiet.
– Modeller ska för sin egen och andras skull ha ett BMI som anses hälsosamt, vilket enligt officiella riktlinjerna är 18.
– Modeller ska ha rätt till skälig ersättning för sitt arbete och rimliga arbetstider. Vi anställer inte 14-åringar bara för att det är billigare.
– Modeller ska ha rätt till en drog – och alkoholfri miljö. Vi accepterar inte att det knarkas i anslutning till jobb vi är med på. Ser vi att någon förser minderåriga med alkohol anmäler vi dem.
Det är inte så jäkla extremt och det är det minsta vi som vuxna människor kan göra. Vilka är med?