Facit
- 1 min
- Kommentera
Som några av er som har hängt med ett tag vet så har jag stora problem med min musikidentitet. Det är inget jag är det minsta stolt över, men jag tänker alldeles för lite på vad för musik jag själv gillar och alldeles för mycket på vad som anses tufft att lyssna på. Jag skyller det helt och hållet på reklambranschen i Stockholm och dess ängslighet som ingen är immun mot.
Hur som helst, när man är som jag och oroar sig oproportionerligt mycket över vad som är tufft och inte, blir man väldigt glad när man hittar ett facit. Det är ju nämligen inte så enkelt att musik är tuff eller inte. Något som kan verka töntigt kan i själva verket vara ironiskt tufft. Något som verkar tufft kan vara pretto eller passé. Ett bra facit spänner över alla de här kategorierna och leder lyssnaren rakt in i den mediahippa vedboden. Ett sånt facit, som jag önskar att jag hade fått ta del av cirka 2006, är Emelie Thoréns spellista EQ. Den hade jag kunnat få och så hade jag kunnat veta där jag stod på Riche och försökte lära mig att tycka om öl att så länge jag har koll på det här kommer jag i alla fall inte vara helt ute och cykla.
Felix Da Housecat! Stereo Total! Ladytron! Åh, nostalgin.