Ett uträtat frågetecken, förhoppningsvis
- 4 min
Så twittrade Isabella Löwengrip under Eurovision i helgen. Jag måste beundra Isabellas PR-näsa. Jag tror nämligen inte alls att hon inte fattar, hon verkar alldeles för smart för det. Snarare tror jag att hon har hittat en vinkel som nästan aldrig slår fel; att ifrågasätta påståenden som många feminister tycker är självklara. Det blir reaktioner, alla länkar till tweets och bloggy, och relevansen för Blondinbella fortsätter att vara på topp. Jag tycker att det är utmärkt. För även om jag tror att Isabella själv vet svaren på många av sina frågor, så brukar hon sätta fingret på om kanske inte feminismens viktigaste frågeställningar, så i alla fall några av de största frågetecknen. Om man inte har funderat på jämställdhet så mycket innan kan det vara skitsvårt att fatta varför det enligt vissa anses bakåtsträvande att visa brösten i TV, men framåtsträvande att göra det på badhuset. Isabella plockar upp de frågorna och ger dem som har en uppfattning möjlighet att förklara. På så vis gör hon alla jämställdhetskämpar en stor tjänst.
Vad gäller just den här sakfrågan tycker jag att svaret handlar om sammanhanget. Som feminist har jag ingenting alls emot nakenhet. I min drömvärld skulle folk kunna gå runt spritt språngande eller i en gigantisk kycklingkostym eller i jeans och t-shirt, bara beroende på vad de själva tycker är snyggt och bekvämt. Det är alltså inte brösten i sig (eller vaderna, snoppen eller vilken kroppsdel vi än pratar om) som är ett problem. Kroppen är inte fel eller pinsam. Alla har en, alla är olika. Det borde vara världens minst dramatiska sak hur vi väljer att använda eller visa den.
Problemet är att där befinner vi oss som samhälle inte alls idag. Kläder betyder och signalerar olika saker, och de här signalerna beror på situation och sammanhang. Att en person är naken hemma i sovrummet är då inget konstigt alls, men om samma person är naken på stan är det olagligt. Att ha bikini är självklart på stranden men märkligt i ett styrelserum. Att en mamma visar en del av brösten när hon ammar sin bebis betyder inget annat än att barnet behöver mat, medan samma kvinna kan visa lika mycket av brösten i en urringad topp (utan sitt barn) och det kan då tolkas som något sexuellt. Det beror på, helt enkelt.
När många kvinnor på scenen i Eurovision har väldigt urringade kläder tolkar de flesta av oss det som just något sexuellt. Att vara toppless på en badstrand eller ett badhus handlar däremot inte om sexualitet, utan om bekvämlighet och en idé om att det ska vara lika för alla, oavsett kön (män får ju visa bröstvårtorna i sådana sammanhang utan att det handlar om sex alls). Det de som suckar åt urringningarna på scenen har problem med är alltså inte tuttarna, utan sexualiseringen av kvinnokroppen. Att inte ens de duktigaste musikerna och sångerskorna tror att det räcker att vara just det, utan att de också behöver vara sexiga.
Jag tycker i och för sig att just kvinnors kläder är en rätt oviktig fråga när vi pratar jämställdhet. Det blir så lätt ytterligare ett minerat område att navigera för kvinnor, och många tycker olika. Vissa anser det feministiskt att som kvinna klä sig i traditionellt maskulina kläder, och inte låta sig begränsas av könsroller. Andra menar tvärtom att det bästa är att klä sig i traditionellt feminina kläder för att utmana idén om att det kvinnliga skulle vara mindre värt. Ytterligare andra väljer att helt strunta i att koppla sina kläder till jämställdhet. Jag tycker att allt det där funkar lika bra. Själv väljer jag medvetet att inte klä mig ”professionellt” utan i det jag tycker är snyggt och bekvämt, även när jag jobbar. För mig är det ett sätt att påminna om att kompetensen inte sitter i utseendet. Att jag har en magtröja eller en fjäderjacka tar inte bort varken min ekonomexamen, min skrivförmåga eller min halva doktorsavhandling. Men det är jag, och som sagt, jag tycker inte att det finns något rätt och fel här.
Jo en grej. Att döma andra baserat på yta och kläder tycker jag är ofeministiskt. Och för det allra mesta ett nästan idiotsäkert sätt att landa väldigt långt från målet.
Hanna Pee har också intressanta tankar på temat.